Kiruna to Zanzibar - Tujifunze pamoja!

Halva terminen har gått!

Intresset för den här utbildningen, förutom det uppenbara, det vill säga att studera mänskliga rättigheter, har för många av oss säkerligen varit äventyret att få bo, leva och praktisera på Zanzibar. Och alla upplevelser därtill. Men, så flög vi in över Kiruna, 200 kilometer norr om polcirkeln och jag kan garantera att allas våra hjärtan slog ett extra slag, när planet flög in över Torneälven och enorma vidder av skog och mark sträckte sig sjumila omkring oss. På två månader har vi upplevt ett Kiruna som välkomnat oss med öppna armar och som gett oss så mycket, redan.

Jag valde att hoppa på den här utbildningen för att vidareutbilda mig och komma bort en stund från min inrutade vardag – att lämna alla känslor från mitt jobb som socionom och i övrigt stormande privatliv på hatthyllan hemma i Stockholm. Men så blev det inte. Istället rullade känslorna dundrandes in i takt med LKABs malmtåg som fraktar miljontals ton, dag och natt, fram och tillbaka mellan hamnen och gruvan. Det sägs att det ska finnas en vagn bland alla tusentals, i gyllne guld och när en ser den får en önska sig något. Jag har än inte sett den. Om jag gör det vet jag nu dock precis vad jag ska önska mig. En får bukt på sina önskningar nämligen, såhär när det ibland inte finns annat att göra än att lyssna till tystanden. Kiruna blir vad en gör det till. Och det finns nåt lockande i att allt inte är tillgängligt för en jämt (söndagsstängt osv). Det är liksom lite mer ok att ha tråkigt här. Inte för att jag upplever att jag har tråkigt. Snarare att jag inte känner stress och press över att vara så jävla lyckad hela tiden.

Jag har upplevt mer på dessa två månader än vad jag vågat hoppas på. Tillsammans med 15 stycken nyfunna vänner har vi tagit oss igenom grupprocessens första faser av smekmånad, konflikter och platåfas och slutligen tillsammans skapat oss en ny identitet med varandra. Det är ingen lätt match, men underlättas av att vi tillsammans har plaskat kring på myrar bland miljontals av mygg, vandrat långa leder i Abiskos magiska natur, bastat i Kurravaara och badat i älven, käkat söndagsbuffé, käkat våffelbuffé, ätit oräkneliga souvaspitas, gått på mysiga marknader, dansat nätterna igenom, haft knytkalas, haft spelkvällar, gått med i filmklubbar, träningsklubbar och i brist på annat att göra - syjuntor. När vi inte går i skolan då, vilket vi ju faktiskt gör varje dag.  I skolan pratar vi om allt vad som hör mänskliga rättigheter till. Det tar och det ger och det tär på psyket och orken. Ibland går vi tysta hem, försjunkna i nya tankar och insikter efter skoldagens slut, ibland i sorg över att världen ser ut som den gör med en känsla av att det egentligen är hopplöst och åt helvete med allt.

Den känslan, är dock en inbillad känsla som fått namnet progressofobi (kolla in www.progressofobiupplysningen.se).  Det vi gör här och vad människor runt om i världen gör för att främja mänskliga rättigheter – det skapar förändring. Världen är en bättre plats idag än den någonsin har varit.  Jag är väldigt glad att få vara en del av en utbildning och en klass där alla på sitt egna lilla vis, har en längtan och strävan efter att arbeta för mänskliga rättigheter och lämna efter sig en värld som är lite bättre än den vi hade igår.

Och på tal om igår… då gav vi oss ut mitt i natten, bort från stan, la oss i snön under gnistrande norrskenen, i meteorregnet och räknade stjärnfall. En lördagsnatt jag sent kommer att glömma.

 

/Anna-Sofia

 
 
 

Foto: Jenny Gast

 

Upplevelser av tid

Så blev det ”min” bloggvecka, och redan fredag dessutom! Tiden bara rusar iväg! Här sitter jag som värsta yrkesbloggaren och jobbar ihop ett inlägg INNAN skolan, jag ska nämnligen en tur till Stockholm efter, så det är nu eller aldrig, typ, haha.

Jag tänker mycket på tid och har alltid mer eller mindre gjort det, de senaste dagarna kanske extra mycket, och tänkte att jag skulle skriva lite om det, just för att det kan upplevas så himla olika, för olika personer.

Vi märkte stora skillnader mellan oss i klassen bara, hur vi upplevde vår tid. Typ för nån helg sedan när vi åkte på utflykt till Abisko och satt några och pratade i bilen, där en person sa att den ofta kände sig lite rastlös/uttråkad i Kiruna och lite det att ”vad ska en göra med all tid?!”, och lite panik över att finna sig i ett långsammare tempo motför vad som varit vanligt för en innan. Det påverkar ju enormt att lämna hela sitt sociala nätvärk bakom sig. Vissa delade den upplevelsen, medans jag och en annan i bilen, upplevde det helt och hållet tvärt om. Vi önskade mer tid.

För det är väl det som avgör, tidigare erfarenheter av tid och fritid, och hur det stämmer överens med hur det är nu. Vad man är van vid.

När jag kom till Kiruna kände jag bara SHIT! Nu har jag helt plötsligt fritid igen!! Hur gör man då? Eller snarare så kände jag, nu har jag ork att göra saker på kvällarna igen, vilket jag sällan hade på mitt gamla 8-17 jobb. Det gjorde att det kändes läskigt, ovant, men mest kul, att uppleva friheten och glädjen i att göra och uppleva mer, forma intressen eller platser där det är kul och trivsamt att vara.

Så den första veckan, kanske något mer, njöt jag och var tillfreds med min tid. Jag hann gå på mina promenader, prata i telefonen, dansa i dansgrupp, umgås med klassen och så vidare.

Men sedan återgick jag i en mer stressad gestalt, som inte hinner. Och det är där jag är nu. Min upplevelse av tid just nu, rent generelllt, är att den inte räcker till. Det känns som att jag inte hinner det jag vill göra. Därför har jag också i allra högsta grad i veckan känt att... ”jag hinner inte blogga!”, fast tanken är att det ska gå rätt smärtfritt till, så blev/blir det en stor grej för mig.

Kanske är det utvecklingen där man ibland gör ”roliga grejer” till måsten. Att konsekvensen av att hinna med allt kul som man vill göra blir att de roliga grejerna tillslut bara känns kravfyllda.

Exempel för min egen del är gå på språkcafét här i Kiruna på onsdagar, samtidigt som det är läxhjälp på Rädda Barnen, på torsdag är det dans, och sen är det film på filmstudion, sen är det skoluppgifterna, jag har aldrig riktigt tid eller ork för dem som jag önskar, handla, brodera, lära mig sticka/virka, plocka lingon, de finns kvar där under snötäcket!gå på stan, gå på fik, gå på rekomendationer från annonsbladet som finns här i Kiruna, vara UTOMHUS! Framförallt om det är sol, men annars ändå alltid, promenera! Ett stort behov som ibland mer blir till ett måste och en stress. För allt jag rabblat upp här ovan är saker som jag tycker är roliga, saker som jag vill göra.

Det finns så mycket att göra här i Kiruna att min tid inte räcker till! SÅ känner jag. Och vissa känner precis tvärt om. Viktigt att veta att det inte behöver vara det ena eller det andra.

För min egen del, blir det framöver viktigt att försöka omfamna lusten i det jag gör, och inte göra det för att jag känner att jag måste. Samt att stressa ner en väldig massa. Ta till mig förmågan att våga ha tråkigt ibland också, eller känna efter en sista gång, vill jag detta, orkar jag detta, hinner jag detta?

Och du som känner att du har massa tid, kanske till och med för mycket, vad glad för att det! Och bejaka den, vad behöver du?

Ha det!// Daniela

ps. Bifogar en giganstisk bild från i onsdags när vi var ett gäng som trängde ihop oss hemma hos Måna och Marie för att baka tårta till en av våra topplärare (Christine), som vi firade igår. Det var mys.

 

Snön har kommit!

"Tionde oktober kommer snön i Kiruna" sa vår lärare Cissi, något vi inte riktigt kunde tro när vi hörde det. Men mycket riktigt - på morgonen den tionde möttes vi av alldeles vita träd och bergstoppar. Vi från söder som precis fått rapporter från familjen om gulnande träd kände oss långt hemifrån. Där vi kommer ifrån blir vi glada om snön orkat masa sig fram till jul. Men så fort vi bytt ut sneakers mot kängor kändes det väldigt mysigt - dagarna blir ljusare, luften blir krispigare och över hela stan lägger sig en härlig känsla av skidsemester.

Snön påminner oss också om hur fort lovet närmar sig. Insikten att vi snart gått halva terminen känns både skrämmande och spännande. Samtidigt som vi har hunnit lära oss mycket känns det som vi har en hel del kvar. Det kändes dock bättre efter dagens lektion, när vi diskuterade våra mål inför Zanzibar och hur vi vill känna när vi kommer hem i maj 2018. Peppen var stor och vi lämnade klassrummet med känslan av att vi kommer fixa allt vi kan tänkas möta tillsammans.

Imorgon är det dags för ett studiebesök på integrationsenheten här i Kiruna, där vi ska lyssna på föreläsningar och diskutera frågor i ämnet. Det blir en spännande dag!

/Emma & Johanna