Kiruna to Zanzibar - Tujifunze pamoja!

Ett hemma.

I lördags hade vi varit här på Zanzibar i fem veckor. Fem veckor är kort tid räknat i tid men i intryck, erfarenheter och upplevelser är det lång tid. Många rutiner som i början var nya och ovana har nu blivit vardagliga, andra saker är svårare att vänja sig vid. Vi acklimatiserar oss gradvis till värmen och kulturen. Alla på sitt egna vis. Vi lär oss fraser på swahili, hur vi ska hälsa på olika personer, hur mycket vatten vi behöver dricka utan att bli uttorkade och hur vi läker allt ifrån diarré, öroninflammation och solbränna till myggbett och förkylningar.  Sakta men säkert blir Makunduchi ett hem för oss, en plats där vi kan känna tillhörighet. Jag försöker beskriva känslan men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Orden är svåra att hitta. Hur beskriver man något med kärlek utan att förgylla och förstärka stereotyper? För somliga morgnar när jag cyklar till skolan längs de slingriga grusvägarna känner jag mig hemma. Jag känner en tillhörighet till den här ön och den lilla byn Makunduchi där vi bor. Till människorna jag möter och hälsar på med olika hälsningsfraser. Till korna som blockerar vägen och hönsen som letar mask i en lövhög. Till kvinnorna som bär rissäckar på huvudet och männen påväg till jobbet. Till doften av eld, avlopp och chapati. Jag känner en tillhörighet i alla smakupplevelser. Kryddat ris, mango och böngrytor. Jag känner mig hemma i vårt hus, på stranden och i skolan bland eleverna. På hemvägen handlar jag mangos, avokados och frökakor och det känns lätt, vanligt, vardagligt. Men en del morgnar känner jag mig som en främling. Hälsningsfraserna på swahili kommer ut fel, svetten slutar aldrig rinna efter uppförsbacken och korna vägrar flytta på sig från vägen. Någon ropar Mzungo (viting) efter mig och de nyfikna blickarna känns inte längre oskuldsfulla utan mer påträngande. Ibland känns hemma långt bort. Jag längtar efter att frysa, duscha i varmvatten, äta mammas mat och krama saknade personer. Jag drömmer om att handla havregryn på Coop och somna i ett svalt rum. Ibland är det svårt att orka engagera sig, svårt att hitta gnistan och desto lättare att önska att tiden ska gå fortare och bara bli arg på de olika samhällsstrukturer som vi dagligen stöter på. Men så finns det som tur är sådant som lindrar längtan och får en att hitta gnistan igen. Som att förra veckan hittade jag havregryn på marknaden och kan äta gröt till frukost. Som att imorse doftade det regn och jag fick en blomma av Maja. Som att äta en perfekt mogen mango. Som eleverna. Framförallt. Att se allt de lär sig. Även om det ibland tar en hel lektion att beskriva vad glaciärer är och sedan efteråt med nöd och näppe fått någon att förstå vad snö är. Det är ju fortfarande framsteg och någonstans så är ett halvt steg framåt kanske bättre än inget alls. Att tänka att vi ska åstadkomma stora mirakel, skapa fred på jorden och att det ska vara smärtfritt är kanske att vara optimistiskt och utopiskt. Men känslan av att ha sått ett frö i någon, en liten, liten tanke, ett ord eller en känsla om att vilja förändra i det lilla, den känslan är oslagbar och övervinner allt. Då är jag hemma.

Kram,

Måna

Vårt fysiska hem. Pamoja-house. En sällsamt sällsynt mulen dag.
En rafiki (kompis) påväg till skolan.
För några veckor sedan målade vi väggarna på skolan.
Då var det svårt att bli något annat än peppad.

Timme för timme

Tänkte visa er min dag, timme för timme! 

07:00 - pamojahouse började vakna till liv, utanför fönstret hängde regnet i luften för första gången på länge. Fixar-Måna har gjort det fint i fönsterkarmen. 
(null)


08:00 - skoldagen på ICT börjar. Idag började vi med en starter kallad "the translator", en pratar på hittepå-språk och den andra översätter till klassen. Skönt att börja dagen med skratt. 
(null)


09:00 - under veckans tema "intro mänskliga rättigheter" jobbade vi idag med humanrights deklarationen. I par valde vi ut de fem artiklarna vi tyckte var viktigast och sedan skrev vi ihop en motivering om varför.

10:00 - dagens 30 minutersrast började och vi gick i vanlig ordning till minimarket över vägen för att köpa kardemumma-mjölk och jordnötter. 
(null)


11:00 - vi läste historier ur den brillianta boken "goodnight stories for rebell girls".

12:00 - skoldagen tog slut för wep-eleverna och vi började trampa våra 5km hemåt, liksom oftast i sällskap av getter och gassande sol. 
(null)


13:00 - maten serverades av vår kock Abdullah, idag favoriten med friterad klyftpotatis, fisk, tomatsås och fetaost.. 
(null)


14:00 - Vi som styr nästa vecka satte oss ner med planeringen till temat miljö och klimat. Det blir diskussioner om våra olika syn på ämnet, info om klimatpåverkan och plastförbrukning bland annat. Med fokus globalt och lokalt. Veckan avslutar vi med ett studiebesök på plaståtervinningsstationen zanrec. 
(null)


15:00 - fruktpaus i planerandet, mango och passionfrukt dukades upp. 

16:00 - bokade transporter via eminem, skrattade åt hans eminemskämt och filade på powerpoints. Några satt ute på bron (som jag lärt mig att det tydligen kan heta). 
(null)


17:00 - Johanna var i full gång med tvättandet, inte en jätterolig eftermiddagsaktivitet och uppskattningen för tvättmaskinen hemma i Sverige är större än någonsin.
(null)


18:00 - vi utförde ett träningspass zanzibarstyle. Med hjälp av olika band, träd, stenar och vikter körde vi igenom kroppens stora muskelgrupper. 
(null)


19:00 - kvällsmaten serverades. Denna gång ris, morotsröra och böngryta. 
(null)


20:00 - diskgruppen röjde undan, ingefära skars för att göra ingefärste, planer inför helgen diskuterades.

21:00 - det spelades yatzy i nåt rum, ringdes FaceTime-samtal hem, någon låg i hängmattan. 

22:00 - tystnaden börjar prida sig över pamojahouse igen, jag ligger nerbäddad i våningssängen med myggnätet nedstoppat runtomkring mig och skriver klart blogginlägget. 
Godnatt / Emma 

Zanzibar-time



En vän frågade mig om det är som jag tänkt mig att vara här. Det är det inte. Det är allt annat och lite till. Allting är mycket verkligare än vad jag hade föreställt mig när jag satt hemma i Sverige och drömde mig bort. Vi lever i ett paradis. Några meter ifrån indiska oceanen. Den tropiska hettan har tagit oss alla med storm, mer eller mindre. Varje dag är kantad av svettattacker, värmeutslag och eftersvettningar. Vi dricker resorb på längden, bredden, tvären och ändå får vi vätskebrist. Och varje dag möts vi av kulturkrockar, vissa små, andra mer påtagliga. Som det här med tiden. På Zanzibar stressar en inte. Här har allting sin tid. Finns det bara en förklaring till förseningen så är du förlåten. Om du bokat in en träff med någon klockan sexton kan denna träff lika gärna ske klockan arton, och det är inget konstigt med det. Stress som koncept verkar heller inte existera. Att röra sig framåt gör en i sakta mak, ett steg i taget och beställer du en maträtt på en restaurang så är det inget konstigt om du får vänta i en timme på din vegetariska paj. Det kallas Zanzibar-time. Att tiden är rörlig och inte så nogräknad. Det fascinerar mig ungefär lika mycket som det skrämmer och förundrar mig. Jag är bra på att stressa. Skynda. Springa mot målet. Men det är som att det inte fungerar här. Om något ska göras ordentligt så behöver det tid. Om du hjälper en vän så stressar du inte till mötet med nästa vän utan du tar dig tid att dricka en kopp kaffe med en tredje vän på vägen. Och det går inte att skynda när du cyklar till skolan för då kommer du fram alldeles genomsvettig och utmattad. Att skynda långsamt vinner du på. Manjana, manjana. Jag påminner mig själv varje dag, ibland flera gånger om dagen. Kanske är Zanzibar-time det bästa som kunde hänt mig. 

Allt gott,

Måna