Veckobrev v. 50

Den näst sista terminsveckan lider mot sitt slut och lika fort var den gjord som alla föregående. Just nu känns det direkt nödvändigt med ett jullov och ett närliggande miljöombyte från Kiruna till Makunduchi, för att vi ska få en chans att smälta allt vi hunnit med under hösten.

Trots att vi saknar vår frånvarande lärare Johanna så har en hel del hunnits med under veckan. I måndags hade folkhögskolan besök av en yrkesofficer från Försvarsmakten som skulle berätta om sommarens GMU (grundläggande militär utbildning) här i Kiruna. Besöket föregicks av förberedande diskussioner i klassrummet om vilken roll det svenska försvaret har ute i världen och i våra liv. Somliga tyckte att Sverige har en skyldighet att ingripa till civilbefolkningens försvar i länder där staten eller militären själv förtrycker sitt folk, för vem ska annars försvara deras rättigheter? Andra tyckte att Sveriges roll bör vara mer kommunikativ och konfliktlösande, eftersom användandet av vapen och våld aldrig kan resultera i fred. Som ni hör var det inga frågor man löser på en kafferast direkt, men det kändes bra och viktigt att ha fått perspektiv på informationen som sedan gavs.

I onsdags fyllde vi aulan för andra gången. Den här gången var det i syfte att förbereda skolan på konceptet Köttfri Måndag, som kommer att införas till vårterminen. Filmen Earthlings visades och vi var många som ganska snart inte orkade sitta kvar i salen, utan fick gå ut och ta en paus för att sedan återkomma. Detta trots att man först tittat bort, hållit för öronen, gråtit, snorat och försökt tänka på annat under de jobbigaste sekvenserna. Earthlings visar på ett dramatiskt och chockerande sätt hur mänskligheten (dvs. vi, du och jag) missköter djuren och naturen för vår egen vinnings skull. Även om just jag inte är den som piskar, slår, sparkar, plågar, bränner, dödar, hånar, hugger eller utsätter djur för olidlig smärta och rädsla – så bidrar jag indirekt till att den hanteringen får fortgå genom att konsumera det kött eller den läderjacka som är resultatet av processen. Eller det djurtestade sminket, eller det dunfyllda täcket, eller…

Som jag (och säkert flera med mig) kände under och efter filmen, önskar jag inte någon annan av er att känna. Ändå är det inga direkta nyheter, många av oss vet redan hur grym verkligheten kan vara och är. Men fortfarande, så är den viktigaste poängen att just sitta kvar, försöka stå ut och utsätta sig för den obekväma sanningen så länge man någonsin klarar av det. Att inte stå ut är ju ett gott tecken på din empatiska förmåga, men att ge upp helt och blunda för sanningen vore egoistiskt, oansvarigt och precis vad filmen handlar om. Men också det, vill jag tillägga, är mänskligt.

I fredags var breakdansgruppen Until The End Crew i skolan för uppvisning och workshop! De har för övrigt varit med och tävlat i tv-prgrammet Talang som sänds våren 2014, missa inte det! De var hur duktiga som helst, och på workshopen fick alla modiga sätta sin styrka, smidighet och taktkänsla på prov. Dagen slutade med luciatåg och lussefika. Mycket bra dag!

 
 

Hoppas att ni alla fick en fin helg och att ni sköter om er!

//Christine

PS. Soran Ismail ifrågasatte under showen i lördags vad vi Kirunabor egentligen gör här uppe och att vi måste vara dumma i huvudet som inte fattar att det är för kallt och för jävligt för någon att bo här. Med tanke på temperaturen som under ett dygn denna vecka skiftade från -35 till +7 grader, samt den våldsamma storm kombinerad med glashalka som följde på det, så måste jag säga att jag börjar tänka i samma banor... Någon emot? DS.

Kommentera här: