En smärtsam redovisning

Vi har för några dagar sedan arbetat om mänskliga rättigheter (MR) hjältar, men jag vill gärna återkomma till den redovisning som Birgitta har gjort om Läkaren DENIS MUKWEGE från Kongo. Den läkaren kämpar från år 1999 dag efter dag för de sexuella våldtagna kvinnorna i Östra Kongo. FN-rapporterna visar att varje timme blir ca 48 kvinnor våldtagna i Kongo. De flesta är minderåriga. Sedan kriget i Demokratiska Republiken Kongo började, har ca 2 miljoner kvinnor blivit våldtagna. I Östra Kongo, används våldtäkt, tortyr, och förnedring som vapen av rebellarméer och även regeringensarmeer. De våldtagna kvinnorna får lida på olika sätt:

  • Deras liv förstörs och de avvisas av samhället.
  • Deras underliv är förstörda.
  • Deras äktenskap bryts.
  • De kan inte bo hos sin familj.
  • Oftast de blir gravida och föder barn som de inte vill ha. En del av dem lämnar barnet på PanziSjukhuset och försvinner.
  • De lider av HIV/AIDS, fistelsjukdomar m.m...
Deras enda hopp är Läkaren Denis Mukwege som är chefen på PanziSjukhuset. Ändå, de onda människorna utsatte honom för ett mordförsök i sitt hem (Oktober 2012) i Bukavu efter sitt tal inför FN:s generalförsamlingen. Där lyfte han frågan om de systematiska våldtäkterna i Kongo och omvärldens passivitet. Han lyckades med Guds hjälp att överleva, sa han med tårar i ögonen på en presskonferens i Stockholm. Hans tjänstgörande säkerhetsvakt blev skjuten till döds. Läkaren Denis Mukwege bodde mittemot FN:s högkvarter i Bukavu och de kunde inte skydda honom. I dag bor han på PanziSjukhuset med sin familj.

PanziSjukhuset samarbetade med CEDAP (Ideel Centrum för Ledarskap och Stöd Promotional), organisationen som jag arbetade i, i Kongo. Som uppdrag på CEDAP var jag alltid i byarna runt omkring staden Bukavu för att ta kontakt med de människor vars mänskliga rättigheter var brutna och jag sysslade också med andra utvecklings frågor. En särskild uppmärksamhet var omkring de kvinnorna som var utsatta för sexuellt våld. Vi samlade information om dem, vi hjälpte dem med första psykologiska stöd och vi skjutsade dem till PanziSjukhuset för att få medicinsk vård och psykologisk vård. Vi publicerade också information om de rebellerna eller militärerna som hade våldtagit dem i lokala tidningar och radion och de andra organisationerna i området som arbetar med mänskliga rättigheter frågor liksom ABA ( Association de Barreaux Americain ), en Amerikansk förening av advokater som hjälper att få kontakt med Kongos myndigheter och rättegång. I byarna var det svårt att övertyga kvinnorna att blir skjutsade till PanziSjukhuset och avslöja de militära/rebellerna som har våldtagit dem. Oftast var de militära anhållna och arresterade men några dagar senare friades dem. En kvinna kunde bli behandlad på PanziSjukhuset en dag men när hon lämnade sjukhuset till sin by, en eller två månader senare blev hon igen våldtagen. Det var så hemskt och fruktansvärt att man inte kunde vara tyst.
När Birgitta genomförde redovisningen kunde ingen volontär i klassrummet hålla inne sina tårar.
Den attityden visade två saker:
Våra medkänslor för de våldtagna kvinnorna.
Vårt engagemang att försvara mänskliga rättigheter i världen.
Man ska alltid utmana och försöka ändra på orättvisor och missförhållanden även om det nödvändigtvis inte begås i ens bakgård. Det gör ont att folk är kapabla till att göra sådana här saker mot andra människor.
Vi volontärer och andra svenskar kan kämpa vid läkaren DENIS MUKWEGE sida och ansluta våra röster till honom för att få stopp på den här situationen.
Tack Doktor MUKWEGE
Tack ”PMU” (PingstMissionensUtvecklingssamarbete), ”Läkarmissionen”, ”Kvinna till kvinna” och alla andra som hjälpt till.
 
 
- Patrick

Kommentera här: