Vad är utveckling?

Förra torsdagen hade vi alltså tema bistånd med Marit och Theres. Jag tänkte nu dela med mig av en del av det Theres pratade om.

Vad är utveckling? – Det var den fråga Theres började med att ställa till oss. Vid första anblicken kan det säkert tyckas vara en enkel fråga men om en tittar lite närmare på den, vilket vi gjorde under Theres lektion, inser en att den tvärtom är mycket komplex. Svaret kan variera beroende på vad, vem och vilken tid som avses.  

Utveckling kan alltså syfta på många olika saker som exempelvis ekonomisk tillväxt, kontakter med omvärlden, effektivisering av jordbruk och industri eller att utbudet av och tillgången på varor ökar. Den minsta gemensamma nämnaren för all utveckling kan dock sägas vara att någon typ av förändring sker. Förändringen kan vara antingen positiv eller negativ eller både och på samma gång. Under våra diskussioner kom vi fram till att det nog ändå är vanligast att ett samhälles utveckling innehåller såväl negativa som positiva inslag.

Som exempel kan nämnas att diskussionen i Tanzania för närvarande handlar om att gå från att vara en jordbruksekonomi (idag livnär sig ungefär 80 % av befolkningen på jordbruk) till att bli en industriell ekonomi. Det positiva i denna utveckling skulle till exempel kunna vara att man skapar en ekonomisk tillväxt i landet. Samtidigt skulle en sådan förändring riskera att ge negativa konsekvenser i form av miljöförstöring och ökade samhällsklyftor. Välståndet skulle säkert öka för en del av befolkningen men detta skulle inte nå alla.  

 

Genom att titta bakåt i historien kan vi också hitta flera tydliga exempel på detta. Exempelvis koloniseringen av merparten av länderna i Afrika som innebar en positiv utveckling för kolonisatörernas ekonomier. För dessa länder innebar koloniseringen till exempel att de kunde utveckla sina industrier och få tillgång till oexploaterade naturresurser, medan de som koloniserades drabbades negativt i form av exempelvis ofrihet, berövande av naturtillgångar och kultur. Ett sätt att rättfärdiga koloniseringen var att säga att människorna som bodde där inte själva var lämpade att ta hand om området, att de inte var lika utvecklade som människorna i väst och därför behövde moderniseras/civiliseras.

När vi pratar om länders utveckling pratar vi också ofta om underutveckling. Vi bedömer då de ”underutvecklade länderna” utifrån ett västerländskt perspektiv. Men vad är det egentligen som säger att de ”utvecklade länderna” har nått längre i utvecklingen?

I koppling till underutvecklade länder kommer vi in på bistånd. Det svenska biståndet för 2013 är 38,2 miljarder kronor (källa: Sida). Bistånd har, tror jag, för de flesta en väldigt positiv klang. Det handlar om resursöverföring från rika till fattiga. Men något som är viktigt att tänka på är att bistånd ofta förenas med krav från givarländerna på hur pengarna ska användas och det kanske inte är vad som är det bästa för motagarlandet. Återigen handlar det mycket om vilket perspektiv en ser det ur.

- Greta

Habari za jioni! Goder afton.

Som tiden går. När vi började den här kursen var det sommar i Kiruna, gräset var grönt och blommorna höll sig krampaktigt kvar i livet. Plötsligt tittar man ut över ett snötäckt landskap och almanackan visar att det är höstlov!

Men innan vi gick på lov hade vi såklart en rolig och berikande skolvecka. Vi inledde veckan med Mwatimas, vår underbara kiswahililärares, tålmodiga försök att lära oss den minst sagt knepiga grammatiken i kiswahili. Efter det studsade vi vidare till religion. Islam var i fokus och vi såg en intressant dokumentär, ”Min dotters slöja”, där en muslimsk kvinna reder ut vad slöjan betyder för henne och hennes religionsutövande. Etik gjorde en comeback med Greta, den här gången handlade det om dygdetik, Aristoteles och övergick till frågor som ”har djur moral?” Många nya tankesätt triggades igång, Tack Greta! 

Både Harald och Johanna valde att prata om härskarteknik under veckan. På Johannas lektion fick vi ett gästspel av vår rektor, Kenneth Stålnacke, som deltog i vår genomgång av de olika härskarteknikerna och sätten att motverka dem. I slutändan verkade bästa försvaret vara det här: Synliggör vad du utsätts för! Kräv din rätt! Lita på ditt eget värde.

Ett annat tema för den här veckan var ”The danger of a single story”-- hur knepigt det blir när man bara ser en sida av berättelsen. Man skapar sig bilder av det man vet är sant och bekymrar sig aldrig om att titta längre. Den inspirerande Chimamanda Ngozi Adichie gav ett TED-talk som adresserade just den frågan och i sin föreläsning bjöd hon på dessa bevingade ord: 

 

 ”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete”

Amen.

Fredagen kom slutligen tillsammans med på gränsen till tårfyllda farväl. Vår tätt sammansvetsade grupp sa adjö och begav sig åt olika håll för den här veckan. Man längtar redan tills när skolan startar upp och man ses igen. Men låt oss först njuta av ledigheten! Ha ett galet trevligt höstlov!

 

/Johanna

 

Jag är...

 

Freedom is a wearisome task” -Anna Politkovskaya

 

Idag redovisade en del av klassen den uppgift som vi fick ungefär en månad sen. Det gick ut på att välja en människa som har kämpat för mänskliga rättigheter, ta reda på så mycket en hinner om hen, och sedan göra en presentation i form av en plansch. Vi skulle även hålla en kortare redovisning om sagda person. 

Frasen ovan härstammar från Anna Politskovskayas mun, Charlotta berättade för oss om hur Anna rapporterade från krigen i Tjetjenien med risk för sitt eget liv, blev förgiftad, hotad och tillslut mördad. Hon använde sin yttrandefrihet till att skriva om hur det som hände i Tjetjenien inte handlade om terroristbekämpning, utan var en militär kampanj från Rysslands håll. Det jag tror att hon menade med att frihet är en slitsam uppgift, är att om vi förlitar oss på att myndigheter eller andra ska upprätthålla den så säljer vi oss billigt. Dessutom finns det alltid minst en grupp som inte får åtnjuta samma frihet som råder för majoritetssamhället, och kanske även några som tjänar på det förtrycket. Därför kan en aldrig säga att friheten är komplett, utan den måste alltid upprätthållas eller skapas av någon.

Lina berättade för oss om Waris Dirie, författaren som kämpar mot könsstympning. Hon har skrivit böcker om sin egen resa från nomadlivet i Somalia till en modellagentur i London, till att bli FN-ambassadör, och i skrivande stund grundare av Desert Flower Foundation. Könsstympning är ett stort och utbrett problem, och i vissa länder är så många som 98% av kvinnorna könsstympade. Det gör att könsstympning till en ritual som -trots sin brist på hälsomässiga eller religiösa skäl, många tjejer ser fram emot, för att inte hamna i utanförskap. Könsstympning leder till svårigheter att pissa, ha sex, och det kan medföra komplikationer för både barnet och modern vid födsel. Waris Dirie fortsätter än idag med sin kamp mot denna tradition, som kan ses som den grovaste formen av förtryck idag: att beröva någon på sitt kön.

 
Vi hade kommit fram till många starka hjältar som nästan alla hade blivit frihetsberövade, eller till och med berövade på sitt liv för att de stred för mänskliga rättigheter, saker som vi ibland tar för givet. Hanna S. berättade för oss om Nelson Mandelas liv, från att bli adopterad av en kung i sin by, till att sitta i fängelse i vad han trodde skulle vara en evighet, till att bli Sydafrikas första svarta president. Efter att han var med och avskaffad apartheid, såklart. Det var en så lång och mödosam väg, och han har blivit belönad med 250 olika priser för sin kamp, som även har gått till via bombning och sabotage. Efter att apartheiden avskaffades så fick Sydafrika istället en ny grundlag, något som medborgarna är väl medvetna om, och som de själv var med och formgav.
 
 
Jag anser inte att en ska vara tacksam för mänskliga rättigheter, om något borde en vara arg över att det fortfarande är så många av dem som inte efterlevs, även i Sverige. Men vi ska vara tacksamma till dessa hjältar för att de har offrat så mycket av sin tid och energi för att vi idag kan förlita oss på våra rättigheter. 

Ebba berättade för oss om Emmeline Pankhurst, en suffragette som kämpade för kvinnlig rösträtt, och tillslut med hjälp av sina döttrar fick igenom det. Emmeline och hennes döttrar var inte att villiga att vänta på att kvinnor skulle få rösträtt, utan de gjorde allt i sin makt för att se till att det hände. Detta innebar både att ta den demokratiska vägen, genom att starta partier, men även genom fönsterkrossande och andra våldsamma metoder. I och med första världskriget fick kvinnor kliva in på olika håll i samhället, de jobb som förut var för tunga fick de göra, nu när alla män var ute i krig. Under kriget tog suffragette-rörelsen en paus från politiken, men efteråt kunde ingen säga att kvinnor inte klarade av samma uppgifter som män. Från och med 1918 gällde rösträtten för kvinnor över 30 år, men år 1928 började den idag ganska självklara rösträtten att gälla i samma omfattning som för män.

Det är helt fantastiskt att det finns människor som genom att inte tappa hoppet står upp för det som verkar så enkelt och självklart, men som i stunden verkar omöjligt: fred. Greta redovisade för oss om hur inbördeskrigen i Liberia tog slut när en massaktion för fred, ledd av hjälten Leymah Gbowee, barrikerade dörrarna till parlamentsbyggnaden utan våld, och lät Charles Taylor och andra krigande män vara inlåsta tills de skrev på fredsförklaringen. Alla som deltog i massaktionerna var kvinnor som var klädda i vitt, och trots att de hade olika religioner så samlades de tillsammans och bad, för att de motsättningar som så länge hade splittrat landet skulle ta slut. När de tog varandra under armen och spärrade vägen ut ur parlamentsbyggnaden, så försökte såklart vissa ta sig igenom. Då började Leymah Gbowee klä av sig kläderna, och då det var högst opassande att se en äldre kvinna utan kläder så fick männen snällt backa in i byggnaden igen och fortsätta fredsförhandlingarna. Boobpower!

 

Själv hade jag tagit reda på vad Sophie Scholl sysslade med. Hon och hennes bror var tidiga medlemmar av motståndsrörelsen Den Vita Rosen under andra världskriget. De fick bland annat genom Sophies pojkvän information om vad som egentligen skedde på östfronten, om Stalingrad och om Hitlers koncentrationsläger. Genom flygblad och graffiti försökte de sprida den informationen och få tyskarna att kräva en ny regering, och att ge upp kriget som Hitler inte kunde vinna, utan bara förlänga. Sophie och hennes bror Hans blev tagna av Gestapo när de spred flygblad på sitt universitet i München, och tillsammans med deras vän Christoph Probst blev de dömda till döden. Sophie Scholl var 22 år när hon beende till Gud gick fram till giljotinen.

Förutom fakta och bild på hjälten så skulle vi även skriva ett brev där vi låtsades vara den människan. Vår kloka lärare är övertygad om att igenkänning ger empati, och genom att sätta sig i en annan människas skor så förstår man hens motiv och handlingar bättre. För mig gav det även känslan av ett helt vanligt liv med helt vanliga känslor och tankar, och det kanske även började brinna en liten låga av "om hen kan, så kanske jag också kan?" 

Imorgon ska resten av klassen redovisa sina hjältar, jag själv kommer tyvärr att missa den lektionen. Men precis som ni så ser jag fram emot att läsa på bloggen om hjältar som Martin Luther KingMalala Yousafzai och Harvey Milk
Ha ett skönt höstlov!

-Iris