veckobrev v. 15

Den allra sista hela veckan har nått sitt slut och med blandade känslor börjar även vår period i Zanzibar gå mot sitt slut. Igår deltog vi i den officiella avslutningen i samma lokal som invigningen hölls. Det såg i princip likadant ut då med skillnaden att de sa välkomna istället för tack och adjö. Christine höll ett mycket uppskattat tal, både på engelska och kiswahili. Hon visade ett bildspel med bilder från utbildningen, ett bildspel som jag tror berörde flera av oss lärare åtminstone och fick oss tänka tillbaka på den period som förflutit. 

Det känns som en halv evighet sedan vi hade vår första skolvecka, dagen vi lärde oss varandras namn och veckan vi försökte få grepp om hur man skulle lägga upp utbildningen på bästa sätt. 

Samtidigt har tiden flugit förbi, tiden har gått på tok för snabbt för att man skulle hunnit gå igenom allt man önskade. 

Nog om de tudelade känslor som infinner sig då resan börjar närma sig sitt slut. Nu om veckan!

Denna vecka har mestadels ägnats åt matfestivalen. Det är mycket som ska ordnas inför en festival. Ansvar, initiativtagande och tålamod krävs i stora doser och är inte lätt alla dagar. Förutom festivalarbete har tjejerna fått en introduktion och tips på hur man kan tänka när man ska skriva och hålla ett tal. De har nämligen fått som hemläxa att skriva ett avskedstal till oss lärare som ska hållas nästa vecka. Det ser åtminstone jag fram emot. 

Vi har även pratat en del om goda minnen man har från utbildningen. Det har kommit upp allt från handarbete, e-mejl, lekar, när vi firade international women's day i huset.

När vi delat med oss av minnen har fler kommit ihåg och genererat leenden och skratt i ringen, vilket har blivit ett bra avslut för dagen. 

I huset har vi fortsatt med vårt självhushåll som gått förvånansvärt bra. Frullepatrullen ser till att alla får dagens första mål serverat, frukt skärs upp och ägg kokas kvällen innan.Brödet är beställt från en kvinna ett stenkast från vårt hus. En kvinna som visat sig baka den allra bästa chapatin, och varje dag har det funnits nybakat bröd att hämta 6.30 på morgonen. En eloge till henne, Chapatidrottningen! 

Mot kvällen har matlaget för dagen serverat väldoftande och smakrika middagar, vilket jag tror är dagens mest efterlängtade måltid. En middag som tillagats över kol på vår baksida. 

Annars skulle jag säga att det inte är mycket nytt som skett, mer än den mentala förberedelsen för ett avslut möjligtvis. Det jag ser fram emot mest nästa vecka är vår avslutningsdag som är under planering med lekar och tävlingar. Jag hoppas och tror på en hel del skratt, kanske en tår i en och en annan ögonvrå. 

-Lina

veckobrev v.14 / Newsletter w. 14

Scroll down for English translation!

Då var vi här igen då!
Det känns som att jag skriver veckobrev alldeles för ofta, veckorna går så fort! Vi är i slutet av vecka 14, redan vecka 17 tar vi vårt pick och pack och åker till Sverige igen. Men men, vi ska inte börja älta hur kort tid det är kvar i detta inlägg; vi ska prata om den gågna veckan!

Förra veckan var den sista med hushållerskor i hemmet, resten av tiden kommer vi att göra allt husarbete själva. Vi har infört helt nya rutiner där alla hjälps åt att städa, laga mat till middag och göra frukost tillsammans. Vi var väl lite oroliga över att det inte fanns någon elektrisk spis att laga maten på, men att laga över kol har gått över alla förväntningar, och alla middagar som lagats denna vecka har varit helt fantastiska. Vi har fått rotfrukter i currysås, Mchuzi (tomatbaserad sås) med chapati, och lök- och potatissoppa!

 

Såhär sitter man tillsammans på uteplatsen och förbereder kvällens middag.

I skolan har vi börjat sätta igång med matfestivalen på riktigt. Som vi skrivit på bloggen tidigare är matfestivalen ett projekt som tjejerna kommer jobba med i sommar. Syftet med festivalen är att ta tillvara på de mattraditioner som finns i området. Eleverna har delats upp i grupper utifrån olika områden att jobba kring, t.ex entertainment, handicraft, recipies. Management-gruppen jobbar för fullt för att se till att alla grupper gör det dom ska och att tidsplanen ska hålla. Vi kommer att jobba med detta varje dag tiden ut, och tjejerna blir mer och mer engagerade och vi tror 100% på att festivalen kommer bli något riktigt, riktigt bra. Om det är någon läsare som funderar på att ta sig till Zanzibar rekomenderar vi starkt att ni ser till att besöka Makunduchi i slutet av augusti, då festivalen kommer gå av stapeln!

Vi har också intervjuats av P4 Norrbotten om vår utbildning, lyssna från 34.40 HÄR!

Vi hörs snart igen kära bloggläsare!



English translation:

Here we are again! It feels like I'm writing the weekly letters far too often, the weeks go by too fast! We are at the end of week 14, at the end of week 17 we take our things and leave for Sweden again. Well well, we shouldn't start to dwell on the short time remaining of our time here; let's talk about the past week!

Last week was the last with the housekeepers at home, the rest of the time we will do all housework ourselves. We have introduced new routines where everyone helps to clean, cook dinner and make breakfast. We were a bit worried of the outcome because there is no electric stove to cook on, but to cook over charcoal has exceeded all expectations, and all the dinners that has been prepaired this week has been absolutely amazing. We have eaten root vegetables in curry sauce, Mchuzi (tomato based sauce) with chapati, and onion and potato soup!

In school we have started launching the food festival for real. As we posted on the blog before, the food festival is a project that the girls will work with this summer. The aim of the festival is to take advantage of the culinary traditions that exist in the area for a very long time. The girls have been divided into groups based on different areas to work with, such as entertainment, handicraft, recipies etc. The management group are working hard to ensure that all groups do what they should and that the schedule will hold. The girls are getting more and more involved and we believe to 100% that the festival will be something really, really good. If there are any readers who are looking to go to Zanzibar any time soon, we strongly recommend that you make sure to visist Makunduchi at the end of August, when the festival will take place!

We have also been interviewed by P4 Norrbotten about our education, listen from 34.40 HERE!

Talk to you soon dear blog readers!


-Ebba 

Dala dala – kolletkivtrafikens sillburk - Public transportation, or the art of squeezing

For English version, please scroll down!

När du vill ta sig någonstans här på ön kan du lätt fixa fram en taxi, då glider du snabbt fram på vägarna i bekväma säten men du får betala därefter. Om en istället vill spara in på de slantarna och ” go local” tar en daladalan. Ett, oftast, bussliknande fordon med ett flak med hårda, små träbänkar och ett lågt tak.

När en vill åka någonstans, tillexempel Stonetown, är det viktigt med stor tidsmarginal. Det finns inga bestämda tider, de avgår när som och restiden kan variera mellan en och två timmar. När en nästan gett upp hoppet om ett besök i stan så hör man en tuta och en 310 – Makunduchi dyker upp på vägen.

Till en början finns det ganska gott om plats i det lilla utrymmet, men under tiden dalan kör sin väg genom byn börjar sillpackandet. Tillslut sitter man ihoptryckt i något hörn medan svetten forsar. Det är inte bara människor som trycks in bland bänkarna, i benutrymmet trängs, förutom långa ben och bara fötter, även ibland stora dunkar med fisk, olja, frukt, tyger eller byggnadspinnar. Tillslut, i en buss gjord för högst 30 personer trängs det väl omkring 10 till, huller om buller. På det lilla trappsteget längst bak står det ofta ett antal män och håller i sig i den höga farten.

 
Dalan har många plötsliga stopp och snabba inbromsningar längs vägen. Där lastas det av och på olika ting. Taket fylls av ved, cyklar, madrasser, tegelstenar etc. I sittutrymmet ska folk ut och in, småbarn kommer flygandes i luften med ett likgiltigt uttryck i ansiktet, de blir mottagna av varsamma händer som skickar vidare.

Trots svetten, trängseln, lukterna och oron för att någon eller något ska ramla av, är det ganska trivsamt med dala. Vinden svalkar, utanför svischar vacker natur förbi. Vidsträckta fält, höga palmer, lummiga områden med skugga. Längs vägen säljer folk frukt och vid Jozaniforest sitter aporna i träden och tittar tillbaka på oss.

Men det finaste är alla hjälpsamma människor, oavsett hur lite plats det finns så går det alltid att trycka ihop sina ömmande bakdelar lite lite till, ett barn är alltid i trygga händer när det kommer oanmält flygande, alla hjälps åt att skicka vidare varandras pengar vid betalning.

Så om ni vill ha en local-upplevelse om ni besöker Zanzibar, ta dalan.

8 kronor för 7 mil!

- Charlotta

English Version

When you want to get anywhere on the island you can easily get a taxi, cruising quickly down the roads in comfortable seats but you have to pay thereafter. If one instead wants to save on the pennies and "go local" one takes the Daladala. A bus -like vehicle with a flat platform with hard, small wooden benches and a low ceiling .

When one wants to go somewhere , such as Stone Town, it is important to have plenty of time . There are no set time schedules for transportation, they depart and travel time may vary between one and two hours. When you almost given up hope of a visit to town, you will hear a honk and a 310 - Makunduchi car appears on the road .

At first, there are quite plenty of room in the small space , but in the meantime Dalan run its way through the village, the stuffing begins. Eventually you sit squashed in a corner while the sweat is pouring. It's not just people who are squeezed among the benches, on the floor, except long legs and bare feet, there are also large cans of fish, oil , fruits, fabrics or building sticks. Finally, in a bus made for a maximum of 30 people, atleast 10 additional people are being stuffed in, where ever there is the slightest bare surface. On the small step at the back are often a number of men balancing in the high speed.

The Dala has many sudden stops and hard brakes along the way. Varoious things are being loaded on and off. The roof is filled with firewood, bicycles , mattresses , bricks , etc. In the sitting space people are getting on and off, toddlers come flying through the air with an indifferent expression on their face , they will be greeted by gentle hands that send the child forward.

Despite the sweat , the crowding , the smells and the fear that someone or something will fall off, the dala dala is a quite pleasant way of transportation. The wind cool , outside beautiful scenery is passing by. Vast fields, tall palms , lush areas with shade. Along the way people are selling fruit and at Jozani forest monkeys are sitting in the trees, and looking back at us.

But the most amazing thing are all the helpful people, no matter how little space there is , you can always squeeze your sore behinds a little bit more, a child is always in safe hands when it comes flying unannounced and everyone helps to forward each other's money when it is time for payment.

So if you want a local experience if you visit Zanzibar, take the Daladala..

8 Swedish kronor for 70 kilometers (a bit over 1 Euro)

- Charlotta