veckobrev v. 15

Den allra sista hela veckan har nått sitt slut och med blandade känslor börjar även vår period i Zanzibar gå mot sitt slut. Igår deltog vi i den officiella avslutningen i samma lokal som invigningen hölls. Det såg i princip likadant ut då med skillnaden att de sa välkomna istället för tack och adjö. Christine höll ett mycket uppskattat tal, både på engelska och kiswahili. Hon visade ett bildspel med bilder från utbildningen, ett bildspel som jag tror berörde flera av oss lärare åtminstone och fick oss tänka tillbaka på den period som förflutit. 

Det känns som en halv evighet sedan vi hade vår första skolvecka, dagen vi lärde oss varandras namn och veckan vi försökte få grepp om hur man skulle lägga upp utbildningen på bästa sätt. 

Samtidigt har tiden flugit förbi, tiden har gått på tok för snabbt för att man skulle hunnit gå igenom allt man önskade. 

Nog om de tudelade känslor som infinner sig då resan börjar närma sig sitt slut. Nu om veckan!

Denna vecka har mestadels ägnats åt matfestivalen. Det är mycket som ska ordnas inför en festival. Ansvar, initiativtagande och tålamod krävs i stora doser och är inte lätt alla dagar. Förutom festivalarbete har tjejerna fått en introduktion och tips på hur man kan tänka när man ska skriva och hålla ett tal. De har nämligen fått som hemläxa att skriva ett avskedstal till oss lärare som ska hållas nästa vecka. Det ser åtminstone jag fram emot. 

Vi har även pratat en del om goda minnen man har från utbildningen. Det har kommit upp allt från handarbete, e-mejl, lekar, när vi firade international women's day i huset.

När vi delat med oss av minnen har fler kommit ihåg och genererat leenden och skratt i ringen, vilket har blivit ett bra avslut för dagen. 

I huset har vi fortsatt med vårt självhushåll som gått förvånansvärt bra. Frullepatrullen ser till att alla får dagens första mål serverat, frukt skärs upp och ägg kokas kvällen innan.Brödet är beställt från en kvinna ett stenkast från vårt hus. En kvinna som visat sig baka den allra bästa chapatin, och varje dag har det funnits nybakat bröd att hämta 6.30 på morgonen. En eloge till henne, Chapatidrottningen! 

Mot kvällen har matlaget för dagen serverat väldoftande och smakrika middagar, vilket jag tror är dagens mest efterlängtade måltid. En middag som tillagats över kol på vår baksida. 

Annars skulle jag säga att det inte är mycket nytt som skett, mer än den mentala förberedelsen för ett avslut möjligtvis. Det jag ser fram emot mest nästa vecka är vår avslutningsdag som är under planering med lekar och tävlingar. Jag hoppas och tror på en hel del skratt, kanske en tår i en och en annan ögonvrå. 

-Lina

Kommentera här: