Taxi? Marriage?

Som fortsättning på Linas beskrivande inlägg om hur vardagen i Makunduchi ter sig, vill vi tre som besökte Mombasa, Kenya, dela med oss av några ytterligare perspektiv. Det sägs ju att människan är ett vanedjur. Alldeles uppenbarligen har vi nu vant oss vid den standard och de förhållanden som erbjuds oss här. Många upplevde vårt hem som förvånansvärt och näst intill obekvämt lyxigt vid första anblicken, bara för det faktum att vi inte hade jordgolv eller hål-i-golvet-toalett som de allra flesta andra hem i Makunduchi har. Därefter har anpassningen till resten gått av bara farten. Exempelvis det sparsamma utbudet av affärer och varor, handtvätt av kläder, väntan på dalladalla (bussar) som aldrig tycks gå eller komma, och så vidare.

När vi så anlände i Mombasa (Marit, Ebba och jag) så verkade det som att ingen av oss riktigt hade reflekterat över att det var en mångmiljonstad vi skulle till, med allt vad det innebär. Det är trots allt inte så långt ifrån Zanzibar (endast 25 minuter med flyg) och många hade sagt att Mombasa är väldigt likt Zanzibar i klimatet. Så jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Jag vill i alla fall dela med mig av några kommentarer som fälldes under veckans gång, för de visar så tydligt hur snabbt man kan både vänja och vänja av sig vid annars självklara saker.

  • Den första roliga kommentaren kom i taxin på väg in till Mombasa från flygplatsen. Jag tittade ut genom bilrutan och utbrast: - De har ju våningshus här! Och vad mycket FOLK!

  • Den andra kommentaren stod Ebba för när vi hade hittat in till ett shopping center (!) och stod i en mataffär i storlek med… säg Coop Forum? Det vill säga GIGANTISK. Ebba i extas:

- Kolla HÄR, det finns flera sorters ketchup! Så mycket mat! Och indeed, det var inte bara tre sorters ketchup heller utan sex hela hyllor med flera meter ketchupflaskor på rad. Galet.

 
  • Den tredje kommentaren uttrycktes egentligen aldrig utan förblev endast en tanke, som det sedan visade sig att vi alla tre hade haft när vi handlat i affärerna. På Zanzibar används inga plastpåsar i samma galna omfattning som i Sverige, istället kommer inhandlade varor i en liten papperspåse. Plastpåsar med knytbara handtag är ju dock användbara (och därmed saknade) på många sätt i vardagen, t ex. för sopor, smutstvätt, förvaring av mat eller ömtåliga saker och så vidare. Följaktligen, när vi köpte våra första varor i Mombasa och får dem överlämnade i en plastpåse med handtag så tittade vi oss omkring som för att stolt få visa upp ”trofén/vinsten” för varandra. Samtidigt jublade det inombords: - Kolla, man fick en plastpåse! Den HÄR ska jag spara…

  • Till sist har vi kommentaren som vi alla tre uttryckte unisont, när vi satt på ett kafé för att äta lunch och endast hade väntat i 15-20 minuter innan maten serverades oss vid bordet. E+M+C: - Åh, vad FORT maten kom! Vårt bordssällskap som bott i Mombasa en längre tid såg föga imponerad ut, men i jämförelse med de 60-75 minuter man gott kan få vänta på sin beställning här hemma (på Zanzibar), så var det imponerande!

Ja, ni ser. Perspektiven förskjuts och saker som skapat frustration och ilska hemma blir till en normal del av livet. Vad spelar det för roll om det tar lång tid? Det är ju inte som att vi har en busstid att passa ändå…

Slutligen vill jag försöka beskriva den mest komiska sekvensen (i alla fall topp tre) som inträffade under veckan. Okej, äktenskap må vara viktigt här. Det är ett mål och ett obligatoriskt steg i livet som alla är överens om att man vill uppnå. Jag kan nog tala för alla (utom Patrick möjligtvis) när jag säger att förslagen på blivande makar har regnat ner över oss de senaste två månaderna. Fine, det finns en charm i det också. Men när en ung man har som jobb att hänga ut genom dörröppningen på en minibuss och i farten försöka ropa till sig så många passagerare som möjligt till just hans taxibuss – så borde inte tanken på äktenskap och blivande fruar ligga särskilt nära till hands. Jag tänker mig att han liksom har tillräckligt med att försöka samla pengar och hålla sig kvar på fordonet. Men tydligen inte. Just den här unge mannen glider förbi oss på en av Mombasas gator och ropar ”Taxi? Taxi?” medan han ser ut över de femtiotal personer som väntar på att kunna korsa gatan. När han inte får något positivt svar, men ser oss tre sticka ut ur mängden av människor på gatan, så erbjuder han istället med samma yrkesmässiga röst, den andra tjänsten han har att erbjuda: - Marriage?

Taxi? Marriage? Som att det är två på något vis likvärdiga alternativ, så ropar han ut dem samtidigt som han försvinner i trafikens myller och ändå inte hade kunnat höra eller agera om någon av oss faktiskt svarade ja.

- Christine

1 Anonym:

skriven

Så roligt att läsa om hur det är för er, och vilka nya perspektiv ni får! Kram från Ebbas mamma Annika

Svar: Tack för din kommentar mamma Annika! Roligt att du gillar vår blogg. Kram
kirunazanzibar.com

2 Anette:

skriven

Intressant att tänka på vem som är objektet i situationen med taxi/marriage?

Säljaren eller köparen?

Svar: Tack för dina kommentarer Anette. Intressant frågeställning!
kirunazanzibar.com

3 Anette:

skriven

Tack för intressant läsning!
I den stund som taxi blir marriage händer också något med maktförhållandet i situationen, tänker jag.

Kommentera här: