En gammelmans små reflektioner i stora världen

 

Jag skriver inte till en person. Jag skriver till hela mänskligheten. För allt vad vi gör i handlingar gentemot andra människor, i så väl liten grupp såsom hela vår mänsklighet, är ett kollektivt ansvarsmedvetande. Vad än Carl von Linné skrev, vad än Carl Bildt sa eller säger, vad än Djingis khan önskade, vad än Moder Teresa drömde om, så har allt bara varit en upprepning av människans kollektiva historia, ända sedan den tid vi fick upp ögonen att man kunde förändra och påverka våra liv och därtill vår omgivning.

Trots all tids rörelse, all tids ondska, all tids kärlek, all tids cyniskhet, kamp, frågor utan svar, irrationella beteenden och därtill irrationella handlingar, känner jag inget hat, bara en stor sorg som omsluter en kärna av intensiv kärlek till hoppet av vår egen framtid, och allt vad däri rymmer av livet och dess ofantliga möjligheter.

Min tro är att vi aldrig kommer lära oss av vår historia, så länge vi inte äger förmågan att gå bakåt och greppa den, lika litet som vi kan se framtiden. Vi lever i nuets grepp, en bubbla av självmedvetenhet, i just detta ögonblick, för att sedan låta det passera med oftast endast reflektioner som bagage.

Och vår historia går bara runt i cirkeln omkrets, och stjärnorna går en annan väg. För att bryta vår cirkel krävs att vi vågar gå in i en annans.

I dagens samhälle likväl i de som varit, där minsta osäkerhet kan finnas, förkastas det och det sker ett upphöjande av tvivlet som en grogrund för vansinnet och oförnuftet. Vår mänsklighet är en nedåtgående spiral, där negativa sinnesstämningar leder till ett inadekvat sätt att uppfatta världen, vilket ytterligare förstärker de negativa affekterna och grumlar vår fattningsförmåga. Det som behövs är därmed både hjärtats väg och vägledning för att denna rörelse skall kunna vändas till en positiv spiral, baserad på glädje, kärlek, aktivitet och adekvata idéer. Vi måste  börja förankra våra sinnen och hjärtan i vår vardagliga fysiska belägenhet som präglas av känslor och mellanmänskliga relationer.

En del har liknat livet likt en spegel, en illusion som vi skapat där vi simmar på glasets yta. Och ytan krusas när vi rör vår själ och dessa krusningar förnimmer andra. Och harmonier eller disharmonier uppstår beroende vågrörelsernas inneboende mottaglighet för andra vågor.

Själv vill jag tro att människan i sitt ursprungliga naturtillstånd är harmonisk, fri och frisk. Vägen tillbaka är stängd. Vad det handlar om är i stället att skapa den bästa möjliga gemenskapen och här står människornas vilja och hjärta i centrum.

 

Text och bild

Michael

Kommentera här: