PRESENTATION DEL 2


Simon Andresen

VEM ÄR DU?
Ingen mindre än Simon Andresen från ”spättekakaland". Växt upp på landet med grannar som kor, hästar, hönor och vildsvin. Har 19 år på nacken för tillfället. Gillar kurragömma och att spela fotboll. Älskar även tigrar, oerhört vackra och självständiga, precis som jag.
VAD TOG DIG HIT?
Engagemanget för jämställdhet, feminism och mänskliga rättigheter. Tycker inte om patriarkatet heller, minst sagt. Svårt att sätta fingret på varför jag är här.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
Spruta godis med ögonen. Oändligt med godis till alla.
VAD SKULLE DITT ARTISTNAMN VARA?
T-rex.
HARRY POTTER ELLER SAGAN OM RINGEN?
Sagan om Ringen. Tycker att Frodos kläder är flawless.



Malin Ek

VEM ÄR DU?
Mig själv, hehe.
VAD TOG DIG HITt?

Viljan (& bokstavligt flyget).
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?

Världens största hjärna för kunskap, livet hade varit fruktansvärt mycket lättare då. Tänk att få in allt i huvudet och inte glömma bort det. Typ språk? HOLY, I want that power<3
OM DU VANN EN MILJON, VAD SKULLE DU GÖRA MED PENGARNA?

Åka runt i världen och ha fruktansvärt kul samtidigt som jag gör nytta.
SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?

Solnedgång for sure, jag är ett nattdjur.

 

Jonna Nilimaa

VEM ÄR DU?

Jonna Nilimaa, född och uppvuxen i Kiruna. En fundersam och glad typ med viljan att förändra, leva livet och umgås med människor.
VAD TOG DIG HIT?

En inre önskan om möjligheten att omsätta min vilja om en bättre värld till världen. Magkänslan sa även att det var tid för att hoppa på detta tåg och ta chansen till att leva meningsfullt, bli förstådd och få kunskap!
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?

Att kunna flyga, helst snabbt också! Tänk vad praktiskt, billigt och miljövänligt! Kunna ha kontroll över världen och få se den från ovan. Höjdrädslan skulle nog även försvinna.
VAD SKULLE DU SÄTTA FÖR TITEL PÅ FILMEN OM DITT LIV?
Save the future but remember to live life.
CHIPS ELLER LÖSGODIS?
Får bli chips eller ”chirre" som jag brukar säga. Kan lätt äta en hel påse själv! Fungerar när jag är hungrig.

 
 
Elin Löfquist

VEM ÄR DU?
Jag är en tjej på 20 vintrar som tycker om mat. Annars heter jag Elin Löfquist och kommer ifrån Kalmar i snåla Småland. Är ganska blond på mitt huvud som når 160 cm över jorden. Tror starkt på fred, kärlek och förståelse.
VAD TOG DIG HIT?
SAS.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
Kunna fylla alla människor på jorden med lycka och kärlek, hihi :)
OM DU VORE EN MATRÄTT, VILKEN SKULLE DU VARA?
Den fetaste pizzan du kan tänka dig med en cheeseburgare på toppen, insmord i tzatziki.
PASTA ELLER POTATIS?
Pasta, lätt. Fast potatis om den är i en skepnad av pommes. 

FÖRSTA INLÄGGET FRÅN DEN NYA KLASSEN

HAMJAMBO! Nu är vi här, nu har vi landat och nu kör vi! Vilka är vi? De nya volontärerna på Malmfältens folkhögskola . Våra utgångspunkter må vara olika men vi alla delar samma vision: om inte jag, vem?
 
Vi kommer inom den närmsta framtiden att presentera oss, några åt gången, så ni får en inblick om vilka vi är och vad som tog oss hit.
 
HÄR ÄR DE FEM FÖRSTA (skrolla, begrunda och njut!)
 
Julia Strömberg Melin

VEM ÄR DU?
Julia aka "carparn" (som i carpe diem).
VAD TOG DIG HIT?
Det var ett naturligt nästa steg i mitt carpar-liv med en vilja att göra skillnad på ett eller annat sätt.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
Teleportering, så jag kan åka till Zanzibar direkt!
OM DU VAR ETT DJUR, VILKET SKULLE DU VARA?
En pingvin så klart!
MYGG ELLER FÄSTINGAR?
Fästingar, då man inte stöter på dom lika ofta som myggen.

 

Elisabeth Gustafsson

VEM ÄR DU?

Elisabeth Gustafsson född och uppvuxen 5 mil söder om Gällivare. Gift, tre vuxna barn och ett barnbarn. Tjänstledig från ett jobb i förskolan.
VAD TOG DIG HIT?

Min vilja att göra något annat och bryta ett vardagligt mönster,påhejad av min älskade familj.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?

Ingen speciell. " Vill man så kan man ”.
MENINGEN MED LIVET?

Älska och vara älskad.
HAV ELLER SJÖ?

Havet för det är mer föränderligt. Att sitta vid ett hav gör att man finner harmoni!

  
Tea Westelius

VEM ÄR DU?
Trevlig
Engagerad
Allvarsam
VAD TOG DIG HIT?
Konkret: 143 mil bilväg från Töreboda.
Abstrakt: Önskan om att göra något gott i världen.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
De flesta! För att uppnå detta skulle jag vilja ha superkraften Power Replication - alltså att kunna kopiera andras superkrafter och sedan ha dem själv :)
VAD SKULLE DU INTE KUNNA LEVA UTAN?
Böcker utan tvekan, jag skulle känna en stor sorg om jag inte kunde uppleva alternativa verkligheter genom böckernas värld.
PLÄTT ELLER PANNKAKA?
Pannkaka - samma smak, smidigare stekning.


Pernilla Stam

VEM ÄR DU?
Pernilla Stam, 19-årig glad tjej från Jönköping.
VAD TOG DIG HT?
Viljan att göra världen bättre, fascinationen för kalfjället och SJs försenade nattåg.
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
Kraften att kunna teleportera sig hade varit riktigt bra att ha!
VILD ELLER GALEN?
Galen, helt klart. Sjukare humor får man leta efter.
OM DU BARA FICK BÄRA ETT KLÄDESPLAGG RESTEN UTAV DITT LIV, VILKET SKULLE DET VARA?
Utan tvekan klänning, det finns en klänning till varje tillfälle: vinter som bal.

 


Hedvig Liljeqvist

VEM ÄR DU?
En skogsfilur född och uppvuxen under ett par barrträd i Östergötlands gröna granskogar.
VAD TOG DIG HIT?
Tusen frågor, en bil, ett tåg och en mamma (tack för hjälpen med väskorna!).
VILKEN SUPERKRAFT VILL DU HA?
Förmågan att förvandlas till vilket djur som helst. Eftersom det då skulle innebära en möjlighet att få införliva två av mina största drömmar - kunna flyga och andas under vatten.
VAD ÄR ETT PARADIS FÖR DIG?
Ett paradis är nog någonstans där lyckan är total och kärleken oövervinnerlig? Eller kanske bara rätt och slätt ett böljande skogslandskap av orörd natur...
ÄR DU LANTIS ELLER STADSBO?
Lantis. Idag, imorgon, in i min infinitiva verklighet.

Makunduchi Traditional Food Festival 2014

 

Jag ser tillbaka på en festival som för första gången arrangerades i den by som med storm har lindat in sig i mitt hjärta. Makunduchi. Med mot och medgångar har den arbetats fram under en kort tid, med ramadan som vilopaus i mitten av planeringen och många människor med olika intressen och kunskaper, hjälpande händer och otroliga glädjerus.

Festivalhelgen kom och med lite sömn i kropp och knopp hos det flesta av studenterna och hos oss två mentorer, började vi tidigt på morgonen med att mötas upp på platsen mitt i Makunduchi, Koba, där Traditional Food Festival utspelade sig.

 
 
 

Jag möttes av rykande eldar, stora grytor, ett stort gäng kanga klädda kvinnor och ingredienser utlagda för alla 46 olika maträtter som serverades ut till besökarna. Hälsade alla kvinnorna välkomna till festivalen med att gå runt bananer, kokosnötter, cassava, fisk, morötter, mjöl och bönor. Kunde inte låta bli att stanna upp och tjuvkika deras trick att skala, riva, mala mjöl, hacka och förbereda allt innan grytans värme tog vid ovan kolen från elden liksom kolen ovan locket av lera.

                   

Förkläden med loggan tryckt på bröstet gjorde mig glad och stolt att vi gör det här tillsammans med folket från byn och 12 fantastiska studenter, som arbetat och planerat under nästan 3 månader. Glada miner, chai i kopparna av plast eller kokosnöt och ivrighet att lära ut kokkonster, gjorde att jag tog tillfället i akt båda dagarna att röra i grytorna. Att forma små ärtor med lätta fingrar av cassavamjöl och se hur manda tillagas på bananblad i lergryta, jag ville stanna kring kvinnorna och ingredienserna, men jag och en student hade bestämt att hålla tal för hedersgästen, öns vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma på engelska och jag på swahili, att öva ger färdighet heter det och jag satte mig själv på prov!

 
 
                              
 Invigningen kom med förmiddagens 12 slag, maträtterna och tillbehören stod redo längs långbordet, med menyn i början, för att visa vägen för besökarna. Hantverksmarknadens försäljare hade anlänt från norr, söder, väst och öst. Bananplantorna var planterade, valvformade ingångar av kokospalmer var färdiga med det orangefärgade sidenbandet fastspänt, för att klippas i mitten och öppna festivalen. Med likadana kangas, som klädde mig, Marit och våra tolv studenter, för att visa att vi var arrangörer, började nervositeten komma. Högtalarna var utplacerade runt Koba, av Mtegani FM, en av de lokala radiostationerna, liksom mikrofonen som tog oss fram till invigningstalet och öppningen!
 

Det finns ett ordspråk på swahili, enkelt, men så innehållsrikt.

Mwanzo mgumu – det är svårt i början, men om du fortsätter blir det lättare

Nasra, en av eleverna sjöng en dikt som hon skrivit till tillfället och även Mr Abdalla från kommitten höll ett tal innan hedersgästen tog vid.Folk strömmade in på området och det kändes som total kaos, lättnad och glädje. Lång snirklande kö till den traditionella matens tallrikar. Musik från högtalare och senare Kidumbaki, den traditionella musiken med olika stråk och slaginstrument i en cirkel med dansare i mitten, nära besläktad med taarab. Jag höll mig nära vattentankarna för att hålla koll på disken, som strömmade in, med en elev och en vän som gladeligen hoppade in bland väl tömda tallrikar, ett uppskattat tecken. Skratt och prat om maten, som den många av den yngre generationen inte smakat. Vissa åt och njöt av rätter de inte har tillgång till vanligen, men minns smakerna, medan andra lärde sig nyheter från förr, fantastiskt matmöte. Något att tänka på för varje individ, när konsumtionssamhället når alla världens hörn och tar död på bland annat mattraditioner, med sitt effektiva och robusta sätt att framskrida. Många gånger kan jag kännas som en bakåtsträvare, men jag tror att min kropp och själ bara säger stopp till farten allt händer i, utan att vi som vandrar på denna jord hinner reflektera vad som egentligen sker, innan det många gånger är försent och vi måste börja jobba om och titta tillbaka. Sakta i backarna, pole pole säger man på Zanzibar!

 

Vid stora trädet fanns information om utbildningen vi bedriver (WEP) och även om ICT centret, som är mycket mer än bara lokalen vi håller hus i. 

Både första och andra festivaldagen tog maten slut långt innan stängings dags. Det är lärdom och tecken på hur svårt det är att arbeta med budget och inköp för ett arrangemang för första gången och där man bara kan gissa sig fram till antalet intresserade besökare. Det blev större än vi väntat oss och många flitiga händer och inköpslistor skrevs på kvällsmötet för att uppfylla menyn även dag två.

                         Killarna från Mtegani FM, som jobbade med ljud och musik under helgen.

Mtegani FM sände live från festivalen, så byns alla invånare visste vad som hände i centrum om de gått miste om affischerna som vi strategiskt placerat runt byn och hela ön. Majoriteten av besökarna var från ön och den positiva andan om festivalen gick inte att undgå, många utbrast ” nästa månad är det festival igen va?” eller ”Nästa gång blir det en vecka istället för 2 dagar”.

Många lärdomar och skratt följe med Makunduchi Traditional Food Festival 2014 och grundtanken var lärandeprocessen för våra elever, där alla byggstenar är viktiga för att det ska bli ett arrangemang som detta, inte minst engagemang och samarbete!

Ett stort Tack till våra elever och Alla inblandade! Känner fortfarande lyckorus i kroppen när jag tänker på hur bra och uppskattat det blev!

Ta åt er kärlek och ära för tillsammans är vi starka!

Vi ses nästa år Makunduchi Traditional Food Festival 2015

 

/  Love from Hanna

 

 

 

 

 

 

I look back at a festival that for the first time was held in the village, by storm has wrapped in my heart. Makunduchi. With the successes and reverse has been developed in a short time, with Ramadan, which rest in the middle of planning and a lot of people with different interests and skills, helping hands and incredible euphoria.

Festival weekend came and with little sleep in the body and mind of the majority of the students and with us two mentors, we started early in the morning to meet up at the place in Makunduchi, Koba, where Traditional Food Festival took place.

I was greeted by smoldering fires, large pots, a great bunch of kanga-clad women and ingredients laid out for all 46 different dishes that were served to the visitors. Greeted all the women invited to the festival to walk around bananas, coconuts, cassava, fish, carrots, flour and beans. Could not help but stop and peek their trick to peel, grate, grind, chop and prepare everything before the kettle heat took at above the coals from the fire and coals above the cap of clay.

Aprons with logo printed on the chest made me happy and proud that we're doing this together with the people from the village and 12 great students, who worked and planned for almost 3 months. Happy faces, cups of chai in plastic or coconut and eagerness to teach cuisines, meant that I took the opportunity on both days to move the pots. Shaping small peas with light fingers of cassavaflour and see how the manda cooked in banana leaves in the clay pot, I wanted to stay around the women and the ingredients, but I and a student decided to give a speech for the guest of honor, the island's vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma in English and I in Swahili, practice makes perfect, it is said, and I put myself to the test!

The inauguration came with the morning's 12 kinds, dishes and accessories stood ready on the long table, with the menu in the beginning, to show the way for the visitors. Craft Market vendors had arrived from the north, south, east and west. Banana plants were planted, arched entrances of coconut palms were finished with the orange silk ribbon fastened, to be cut in the middle and open the festival. With identical Kangas, who dressed me, Marit and our twelve students, to show that we were organizers, began nervousness come. The speakers were placed around Koba, of Mtegani FM, one of the local radio stations, as well as the microphone that took us up to the inaugural speech and the opening!

There is a saying in Swahili, simple, but so eventful.

Mwanzo mgumu - it's difficult at first, but if you continue it will be easier

Nasra, one of the students sang a poem she had written for the occasion and even Mr. Abdalla from the Committee delivered a speech before the guest of honor took vid.Folk streamed into the area and it felt like total chaos, relief and joy. Long meandering queue to the traditional food dishes. The music from the speakers, and later Kidumbaki, the traditional music with various strings and percussion in a circle with the dancers in the middle, closely related to taarab. I kept close to the water tanks to keep track of the disk, which poured in, with a student and a friend who happily jumped in among the well-emptied plates, a popular character. Laughter and chatter about the food, as the many of the younger generation not tasted. Some ate and enjoyed the dishes they do not have access to normally, but remember the flavors, while others learned the news from the past, fantastic meeting with food. Something to consider for each individual, when consumer society reaches all corners of the world and kills among other culinary traditions, with its efficient and robust way to proceed. Many times I feel like a reactionary, but I think my body and mind just say stop to go all happens in, but that we who walk on this earth has time to reflect what is actually happening, before it is often too late and we must start working on and looking back. Not so fast, says one pole pole in Zanzibar!

At the big tree was information about the training we conduct (WEP) and although the ICT center, which is much more than just the room we teach in.

Both the first and second day of the festival took the food out long before closing time insertion. There are lessons and signs of how difficult it is to work with the budget and purchasing for an event for the first time and where one can only guess at the number of interested visitors. It was bigger than we had expected and many industrious hands and shopping lists written in the evening meeting to fulfill the menu even day two.

Mtegani FM transmitted live from the festival, so all the village residents knew what was happening in the center if they missed out on posters that we strategically placed around the village and the whole island. The majority of visitors were from the island and the positive spirit of the festival could not escape, many exclaimed, "next month's festival again huh?" Or "Next time it will be a week, instead of two days?"

Many lessons and laughter entourage with Makunduchi Traditional Food Festival in 2014 and the basic idea was the learning process for our students, in which all building blocks are essential for it to be an event like this, not least the commitment and cooperation!

A big thanks to our students and all involved! Still feel the euphoria in the body when I think about how good it was and appreciated!

Take for your love and honor for together we are strong!

- See you next year Makunduchi Traditional Food Festival 2015 - 

 / Love from Hanna