Veckobrev v. 17

Hujja!

Hur sammanfattar man denna händelserika vecka på bästa sätt?

Jag väljer att tackla utmaningen med ord och bild så att ni förhoppningsvis kan få en liten känsla över de sista 168 timmarna på Zanzibar.

Måndag: Sista skoldagen! Vi samlade ihop oss och hade den sista dagen med undervisning på ICT-center, med bland annat genomgång av excel med Maryam och därefter höll Tea i en utvärdering av vår undervisning. Vi fick mycket bra kritik som vi kommer att ta med oss i det fortsatta arbetet med utbildningen.

 

Tisdag: Utflyktsdag! Vi åkte med dala-dala in till Town för att gå på bio. Det blev filmen ”Boktjuven” som handlar om en flicka under andra världskriget som älskade att läsa. Denna film var för många det första mötet med snö och världskrigen. Detta ledde till intressanta samtal under lunchen på Luckman som vi åt tillsammans för de pengar vi fick i samband med Fairtrade Challenge i höstas. Tack alla som i höstas fikade med oss och skänkte en slant som gjorde det möjligt för oss att genomföra denna skolresa. Jag fick många flashbacks till tidigare skolavslutningar i och med denna utflykt. Det var en mycket lyckad dag som avslutades med gruppfotografering och många skratt.

 Hela klassen

Onsdag: Avslutningsceremoni! Vi elever från Kiruna anlände i god tid innan klockan slog åtta för att mötas av, ja just det, tre elever. Vi undrade länge om det blivit någon slags missförstånd. Efter tio minuter inser vi att morgonens ösregns som fortfarande strilade ner var boven i dramat. VI fick den hårda vägen lära oss att här är vädrets makter starkare än människans vilja. Så vi fick lugnt vänta till regnet upphört och eleverna kom sedan indroppandes i samma takt som marken torkade under den strålande solen.

När alla var samlade sparkade Azizi igång ceremonin i sin roll som konferencier. Vi hade ett späckat program med allt från tal, dikter, presentationer av mänskliga rättigheters hjältar till ett bildspel med bilder från hela utbildningen. Nu talar jag för mig själv men säkert många andra, att jag satt som en stolt tupp på golvet när nästan alla eleverna från Makunduchi gick upp på scen och levererade.

 Rehema och Semeni håller framför en dikt på avslutningsceremonin

Stoltheten över det vi har åstadkommit tillsammans är näst intill obeskrivlig! Avslutningsvis sjöng och dansade vi till låten ”Worlds greatest”. Det var sann eufori som avslutades med ett strömavbrott som lägligt nog kom precis när sista tonen klingat ut. Därefter åkte vi till Teachers House och fikade, lekte och höll en avslutande runda med frågan ”What have been the best thing with these 4 months?” Efter en avslutande kramring och gruppfotografering var våra fyra månader med kunskapsutbyte officiellt slut för denna gång.

 Full koncentration när mördarleken är igång

Torsdag: Packning, städning och allmänt kaos. Men på något outgrundligt sätt fick alla ner sina pinaler i väskorna och huset städades till oigenkännlighet medans regnet öste ner utanför.

Fredag: Avfärd! Efter en stabil brunch som alla fick ta del av stuvade vi in alla väskor i en dala-dala, sa hejdå till alla elever som kommit för att vinka av oss och skrattade åt Eminem och Abdullas galna lekar. När vi fått kramp i armarna efter allt vinkande, plockat upp Hafida och Yusra och köpt den sista Stoney Tangawezin åkte vi mot flygplatsen. Det blev många varma kramar innan säkerhetskontrollen förde oss vidare mot det luftkonditionerade flygplatsområdet.

 Så här glada var alla under hela flygningen...Eller?

Flygningen gick smidigt med mellanlandningar på andra ställen än vi första trodde, sena flygplansmiddagar och ömma nackar efter timmar av slummer över medelhavet. När vi väl stod med båda fötterna på svensk mark var det många som drog en lättnadens suck och jag personligen sprang till toan för att få avnjuta kallt svenskt kranvatten. Sen skildes vi åt efter att ha kramat om varandra med den sköna vetskapen av att vi inom en vecka kommer att ses igen i Kiruna. Vi sitter just nu utspridda över hela vårt avlånga land och njuter av mat, vårväder(kyla!) och umgänge med våra kära gamla vänner och familjer. Det är med förväntan jag ser fram emot måndagens skolstart då vi kommer kunna smälta våra upplevelser tillsammans och dela insikter vi har fått i mötet med vår svenska vardag på olika håll.

Med andra ord en andra återförening, med Makunduchi-familjen. Dessa sista veckor har verkligen fört oss närmare och jag ser oss som en härlig och speciell familj. 

 

Vårsoliga hälsningar från Jönköping 

 

Pernilla

One week left

We are counting down the days before it’s time for us to go back to Sweden. It’s a lot of mixed feelings; happiness, sadness, food cravings and so on. When I’m writing this it’s only 8 days left. But for some of us it’s different because we are coming back to continue the project, seven people this summer or fall. I am one of those who are coming back and I am so happy with my decision because I am far from finished with this project.
So, life has not been a dance on roses, of course. Because life is never a dance on roses and I think that’s the good part. If we don’t have “downs” we will never see the “ups”. And if we have downs we can help each other, grow together and get closer. That’s why life is so beautiful and exciting. I can only speak for myself but I must say that we have had an amazing, unforgettable time here.
This journey is far away from over for any of us. This has not been an easy trip, it has been a journey full of new things, new visions, new thoughts, and it has taught me more than I could ever imagine. For these reasons will we not end this journey in May, we will always have the experiences with us. I want to say how happy I am for being a part of something as amazing as this. Makunduchi, the students, my classmates, teachers and people I had a chance to get to know.
For those of you who still think that you can learn more in school by reading and listening, you are so wrong. Someone could talk about Zanzibar, ICT centre and Makunduchi for 3 years and you would still not pick up as much as we have from the 4 months here. I do believe that seeing and doing things in practise are the best way of learning, or at least the best way for you to create your own memories.
That’s also one of the reasons why it feels strange to go back to Sweden because there is no possible way to explain what we been through these 4 months in one hour, 5 hours or 1 day. And all the questions about “Africa”, the weather, health and deceases will never give you the right picture of how our days have been. I can try to explain, but it will never be the whole picture and it can never be the whole picture. So for that reason I will end this text by saying that it has been SO FREAKING AWESOME!

Thanks / Malin

Från yllesockar till skållheta klassrumsgolv

Nu har vi Kirunastudenter varit här I exakt 97 dagar och kvar är det bara 9, tänk så fort tiden går. Vi kände inte varandra för 232 dagar sedan men nu har vi blivit som en familj. Tillsammans så har vi släppt våra gamla vanor och skapat en vardag som är vår verklighet.
 
Vad jag kommer sakna kycklingarna, korna, getterna och de glada ”Jambo!” ropen som möter en varje morgon när en cyklar till skolan. Den röda vägen full av luriga små fallgropar och uppstickande stenar som punkterar däcken. De ståtliga baobabträden vid åkern längs vägen. Att sitta på golvet vid morgonrundan på ICT. Bakgården och solen som värmer stengolvet så att en måste trippa snabbt på tå för att inte bränna fötterna. Vad jag kommer sakna skratten, glädjen och kärleken som vi delar i skolan. Stoltheten i studenternas ögon när de klarat något de övat på länge och lyckan jag då känner i magen. Att dricka long life milk med 1 års hållbarhet ur tetrapack på rasten. Ett äpple och en chokladkaka per dag. Dalladallan som har platser för 12 personer men tar de dubbla. Genvägen till havet i eftermiddagssolen. (Åh det är nog det vackraste jag har sett.) Uppförsbacken på vägen hem. De nätter då man kan se vintergatans alla stjärnor på himlen och att cykla hem i totalt beckmörker med livet som insats. Jag kommer sakna att behöva klättra över muren för att vakten sover när man kommit hem lite försent en dag och att bädda in sig själv i en kokong av myggnät när en ska sova. Såren en får på pekfingrarna när en tvättar för första gången på väldigt länge och det röda dammet som ger alla ljusa plagg en ”vacker” terracottabrun ton. Böneutropen och tuppen utanför vårt fönster som väcker en klockan fem på morgonen.
De oändligt många filmkvällarna och kortspelen. Jag kommer sakna skratten och gråten. De timslånga samtalen. Den trygga tystnaden. Det rosa huset.
 
Men mest av allt kommer jag sakna alla de fantastiska och underbara människor jag har fått träffa, lära känna och uppleva dessa 4 månader med. Tack för alla minnen. Ni är flawless!
 
 
 
 
Hilda Kivimäki
 
 
Foto: Michael Neumann