Veckobrev 4

        Tänk detta med att alltid vara hemma. Sitter jag på en roströd strand i Kalahariöknen med stjärnor så nära att man kan plocka med bara händer, känner jag mig hemma. Vandrar jag i vita öknar runt Treriksrösets oseende vindar är jag hemma. Går jag i Dubais monstruösa kolossers skugga där Mammons rike härskar är jag hemma. Sitter jag i Botswana bland våra urmödrars sagotäljande knastrande lägereld och lyssnar på uråldriga klick-språk, är jag hemma. Går jag en het dag i övermäktig marknadsvandring bland epokalyptisk kaos av överjordiska kryddofter, tunga dieselavgaser och symfonisk disharmoni av skrikande, slammande, hamrande, svärande och energiska försäljare som plötsligt har blivit ens bästa vän, känner jag mig hemma. Cyklar jag ut med kritvita milslånga stränder på Zanzibar, där hav och horisont suddas ut till en intighet, känner jag mig hemma. Och befinner jag mig på ett av Mont Martres otaliga musik- och konstklubbar, är jag hemma. Och mitt intressantaste boende var en smal diskbänk på en övergiven camping i kanten av Namiböknen. 40 cm bred och ca 1,5 meter hög. Där tillbringade jag flera nätter på en sovsäck. Nätterna var svala och låg runt 38 grader. Vilka insekter! Stora som barns knytnävar, små som knappnålsögon, termiter med sitt karaktäriska klickljud, en och annan skorpion, och skalbaggar med färger som ännu inte finns uppfunna i vår vokabulär. Och jag kände mig hemma, och sov gott då jag visste att inget ont skulle hända mig.
         Minnet är kort och historien förvrängs redan efter att händelser skett. Jag är hemma i Sverige nu, efter 20 fina dagar på Zanzibar. Enskilda minnen av händelser börjar blekna, blandas av tillägg och fråndrag och på så sätt bli till en annan historia av verkligheten. En försköning av något vackert eller en hemskare historia än vad den egentligen var. Det är kanske så att man varken skall ta med sig en muntlig eller med ord nedskriven berättelse från ett annat land eller kultur helt skild från sitt eget vardagsliv, utan enkelt bara bevara sammanlagda känslan som strömmar ur själens smaklökar. Berättar jag en historia som hände mig en viss dag, vet jag att den om ett år blir en saga eller skröna eller tom till en enorm val sprunget ur ett litet fiskben.
        Vårt hus på Zanzibar ligger i en vacker by med många människor. Utanför vårt lilla inhägnade fort, där vi volontärer är inhysta, finns en skola som fortfarande förvånar min nyfikenhet över mängden av barn som med skratt, stoj och glam och enorm portion nyfikenhet varje dag försöker titta in under grindarna för att iakttaga våra förehavanden. Byn är som sagt vacker, och är man då speciellt förtjust i de varierande och uråldriga jordfärger som karaktäriserar stora delar av Afrika, har man då kommit till pärlan av kontinentens ockrafärger – Zanzibar. Speciellt vid skymningen, när guden Helius just bryter skärningspunkten mellan himmel och jord, är en upplevelse av mäktigaste kärleksförklaring och själslig lisma. Denna blandning av röda, gröna, en anings blåa och flikar av lila som utan gränser vandrar in i varandra, ger själen och intrycken en vision av färger som ännu inte satts namn på.
        Stor sorg viskar i mitt inre, som uppgivet konstaterar vad vi förlorat i stora delar av världen av vårt ursprung. Melankolins tankar irrar sig vidare till vad vi är här för att göra. Vårt uppdrag! Mången natt efter att jag varit hemma hos någon familj här i byn på Zanzibar eller annorstädes jag beträtt kontinentens ofantliga massa, får mitt sinne att undra över friheten och mänskligheten och hur olika vi värderar orden. Vi pratar om fattigdom, men vad är fattigdom mer än en jämförelse med grannens gräsmatta eller någon annans jämförande satta samhälleliga normer. När jag varit och rest i delar av Afrika har jag sett en mänsklig rikedom som fått min själ att ifrågasätta ”västerlandets” norm. Och är då inte västlandets norm något som vuxit ur Afrikas förfall? Här har vi hämtat våra byggstenar och byggt den piedestal där vi från toppen ser ner på det och dem vi plockat materialet från. Från toppen sprider vi sedan våra kunskaper om livet i ljuset. Vi tror vi ser och vet allt. Vi kastar våra sanningar över alla de som gapar under. 1700-t var upplysningens tid med orden – Tillbaka till naturen – som ett fixerat mantra. Men vad man gjorde var att göra om naturen efter sina egna idéer, tankar om hur naturen borde se ut och bete sig. En missriktad dröm som jag ibland tycker mig känna paralleller till dagens samspel utvecklingsländer och industriländer emellan. Vidare funderingar uppstår då hur det vore med en omvänd handling? Vi anpassar oss till naturen, vilket människan trots allt från början tillhörde. Vi anpassar och lär oss av de generösa människor våra förfäder så brutalt berövat och fördärvat både kulturellt och till hjärtat allt medmänskligt beteende.
        Som läsaren säkert uppmärksammat beroende på sina egna socialentroprologiska premisser, kan ovanstående skrivna kännas cyniskt och önskvärt att kommenteras. Men jag försäkrar, ta saken för vad det är, blott en tanke utan vingar. Meningen är att ni själva skall placera dessa vingar och själva bjuda riktning för föremålets flykt.
        Nå, för att återknyta ursprungets stig, har veckan för de flesta volontärer verkat varit nydaning, sprunget ur en lång hösts lärosatser med fler frågor än svar. Mentorer och elever, vilket i tisdags stadfästes, skall nu ingå i en spännande symbios i kunskapens vida outgrundliga värld. Vi skall andas och pulsera ihop och våra själar insupa tre månaders välanvända sekunder till ett helt liv. Oron och nervositeten har ibland speglat våra föresatser inför utmaningen, men tycks nu mest placerats på bakgårdens dunkla utrymmen. Planering och utveckling sätter prägel på vardagen, ett praktiskt redskap för inrutning av ett praktiskt liv. Men glöm inte att inte blunda för det osynliga, den som ser utåt drömmer vilket ger kraft att gå framåt, den som tittar inåt är vaken och upptäcker de dörrar som väntar att öppnas och kan med dess hjälp växa.
        Idag är jag död! Men varför skulle jag sörja, nu när jag äntligen vet att jag lever?! Och jag känner en viss dysfori. Det är naturligt att bli ledsen, men inte på grund av döden, utan på grund av livet jag såg innan ordet . Mången tanke och fundering ligger i efterklokhetens töcken efter det som varit sedan jag första gången satte min i volontärskapets lärosal i Kiruna. Händelser har varit bra likväl som utvecklingen kunnat föras i annan riktning. Man kan alltid summera livet i ja, nej, kanske eller vet inte. Men kan man efter summeringen någonsin återkomma till en första gången upptäckt blomsteräng och skåda samma skönhet fast flerfalt större?
        Alla lämnar vi avtryck såsom ringar på ett hav. Somliga större, andra mindre. Men likväl ringar som med tiden slätas ut i minnets grumligheter. Så, innan snön smält och flingans egenhet förlorat form mellan öknens sandkorn:
 
Simon – min älskade broder jag inte hade men har nu som vilat och somnat på min arm och axel och flugit i dimensioner
Linn – min saknade jordkontakt och fjällripa, alltid närvarande men så långt bort, och –nej, jag är inte farbror, endast en illusion av en retsam mygga
Frida – du kära lilla färgrika fjäril som avvaktande fladdrat i utkanten men väl fägrat mitt sinne
Tea – du kära syster som plockar ned mina luftslott men alltid landar jag tryggt i dina ord
Elisabeth d.y – min lilla Rosettjungfrulin, du bär din stora styrka med stolthet fast du inte vet och för detta älskar jag dig än mer
Elisabeth d.ä – jag saknar din klokdom och närvaro, min älskade urbergets rötter
Desiré - älskade tidsmummla, tack är bara ett ord liksom alla andra. Men liksom alla andra ord så är det händelserna innan ordet som är. Din storm har kastat mina sandkorn till rum jag inte visste fanns
Pernilla - lilla älskade ruskprick, om skratt och leenden vore en gudagåva, är du det kärl däri Olympens makter samlat sitt ambrosia
Hedvig - lilla rosentrast av idel ljudande skönhet, rinnande likt ett glittrande morgondagg ur strupen att vattna jordens blommor
Jonna - mitt lilla mullbärsträd, som ofta i äldre traditioner symboliserar kärlekens glädje, den enkla porlande livsglädjen
Malin - lilla älskade Ygdrasil, rak står du är iakttagande likt asagudinnor med rötter i många riken
Elin - liksom lindblommans söta smak lockar bin och humlors surrande kring sig, lockas ord och mening i rasande fantasifart ur din själ. Och jag beundrar den lätthet, älskade vän, ur vilket ordets makt du påverkar våra drömmar
Hilda - lilla älskade näckros, enkel skönhet som ur djupet växer upp mot ljuset, en kommande visdom så klar
Julia - älskade moder jord, likt en trollkunnig kvinna gräver din själ djupa rötter i jordens mull och förmedlar kraftens styrka till oss
Agnes - likt en fransk drottning från 1200-t skön och älskad, livligt lekfull rullande pondus ståtlig
 
Tack alla för jag fått lyckan att dela några ovärderliga minuter med era liv
Michael
 
Avslutar med en blandad kompott foton från mitt Zanzibar
 

Veckobrev v.3

Salama!

Vi har nu tillryggalagt vår första hela vecka på Zanzibar och därmed också den första WEP – veckan! Jag skriver nu mitt sista veckobrev till den här bloggen och ska försöka göra det med glans, för tisdagen den tjugosjunde sätter jag och Michael oss på flyget hem till Sverige igen. Nedan följer vad vi sysselsatt oss med första veckan.

Måndagen fick bli en välbehövlig dag för rekreation och vila, där var och en sysselsatte sig med vad som passade bäst. Många av oss tog en tur ner till stranden och hotellet La Madrogada med tillgång till Wi-Fi och pool. Väldigt uppskattat!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                    

Swahilins ord för välkommen

Skolveckan började alltså på tisdagen med namnlekar och övningar i syfte att lära känna varandra. Vi, både Kiruna - och WEP studenter satte oss tillsammans och intervjuade varandra om vad vi vill lära oss och få ut av vår tid i projektet, samt vad vi har för framtidsplaner. Onsdagen fortsatte på samma tema där Elin och Michael startade med en introduktion till datoranvändningen. Eleverna fick öva på att starta och stänga av datorn samt att använda sig av tangentbordet i ett Word – dokument. Malin och jag fortsatte sedan med ännu fler lekar för att öva ytterligare på namn och ha roligt, men roligast blev nästan när tjejerna fick lära oss att spela den traditionella sporten Nage! En utmanande sport som går ut på att två personer ska kasta en boll mellan sig och försöka träffa en stackare i mitten som dessutom ska fylla en flaska med sand samtidigt. Tursamt nog körde vi light – varianten och skippade sandflaskan. Vi Kiruna – studenter har nog förutsättningar att bli riktigt bra på det, undantaget skribenten i fråga som hellre håller sig till lugna, stillsamma övningar.

Mr. Ali, en av medlemmarna i projektkommittén tog med oss till sin farm på torsdagen! Där fick vi en förevisning av hur man odlar bland annat kassava och jams, två väldigt viktiga ingredienser i basfödan här på Zanzibar. Mangoträden var dock populärast och många av oss lärde sig tekniken för att plocka ner dem. Efteråt hade vi hela huset fullt av mango och kassava som skalades och sedan blev till världens godaste chips på kvällen. Fredagen blev en väldigt avslappnad och fin umgängesdag när vi samlades hemma hos Kirunastudenterna i Teacher's House och målade, flätade hår, lekte och gjorde hennatatueringar! Alla verkade nöjda och det var ett fint sätt att avsluta vår första vecka på.
 
Mr. Ali förevisar odlingstekniker
 
Tea målar en sol!
 
Helgerna har hittills varit väldigt aktivitetsfyllda och vi har förmånen att ha värdar som är väldigt villiga att bjuda in oss och visa oss runt på ön! På lördagen fick vi vara med och fira kvinnornas version av den muslimska högtiden Maulid och söndagen blev det först Spice Tour och en tripp till Stonetown där vi hann med att både gå på bio och besöka en traditionell matmarknad på kvällen. En fridsam upplevelse tyckte jag med mycket god mat i olika bord, glada människor och ljummen kvällsluft. Sängen var dock väldigt uppskattad när vi väl kom hem, det blev en sen kväll.
 Maulid Celebration

Ett stort tack uttryckt, från mig till bloggen och från oss till alla som på bästa sätt tar hand om oss när vi behöver det. Guld värt, det hoppas vi kunna återgälda! Bilderna i inlägget står skribenten för.

Linn

 

Spice Tour

Vad vore livet utan kryddor, frågade Agge en vacker dag. Söndagen den 18/1, var vi nämligen på Spice tour på Kizimbani Agricultural training institute (KATI) i närheten av Stone Town. Vi hade med oss den fantastiska guiden Said, som lärde oss saker vi inte visste någonting om tidigare. Vi smakade, luktade och testade på kryddor och växter direkt från plantorna som vi tidigare bara har hittat på ICAs dammiga hyllor. Utöver det lärde Said oss mycket om de traditionella naturmedicinerna och vad de olika växterna botar och lindrar. Till exempel: gurkmeja hjälper mot bland annat cancer, hjärtproblem och Parkinson, citrongräs verkar lugnande och skrämmer bort myggen och roten till kanelträdet används vid tillverkning av halstabletter och tigerbalsam. Alla sorters peppar, som på Swahili heter pilipili manga, kommer från samma klätterväxt och sin specifika smak beroende på när man plockar kornen.  Vi testade även på läppstift direkt från läppstifsträdet och saften från de läkande jodträdet. Det var helt enkelt en stor farm där det fanns allt från annans, kakao, nejlikor, stjärnfruk, vanilj, lime, apelsin, citron, kaffe, ingefära, muskotnöt, kanel till 51 olika sorters kasava.

Efter den fina kryddturen blev vi bjudna på lunch bestående av pilau (kanel-och ingefärskryddat ris) stekt kyckling och bläckfisk i tomatsås. Vi fick även testa på olika sorters te och kaffe, så som super spiced mixed chai. Innan vi lämnade farmen fick vi kungakronor och väskor flätade av palmblad, som vi hade på oss på väg till matmarknaden i Stone Town där vi avslutade dagen med bio och zanzibarisk pizza.

Asante sana Simba for another fantastic tour.

// Malin & Pernilla