Veckobrev 4

        Tänk detta med att alltid vara hemma. Sitter jag på en roströd strand i Kalahariöknen med stjärnor så nära att man kan plocka med bara händer, känner jag mig hemma. Vandrar jag i vita öknar runt Treriksrösets oseende vindar är jag hemma. Går jag i Dubais monstruösa kolossers skugga där Mammons rike härskar är jag hemma. Sitter jag i Botswana bland våra urmödrars sagotäljande knastrande lägereld och lyssnar på uråldriga klick-språk, är jag hemma. Går jag en het dag i övermäktig marknadsvandring bland epokalyptisk kaos av överjordiska kryddofter, tunga dieselavgaser och symfonisk disharmoni av skrikande, slammande, hamrande, svärande och energiska försäljare som plötsligt har blivit ens bästa vän, känner jag mig hemma. Cyklar jag ut med kritvita milslånga stränder på Zanzibar, där hav och horisont suddas ut till en intighet, känner jag mig hemma. Och befinner jag mig på ett av Mont Martres otaliga musik- och konstklubbar, är jag hemma. Och mitt intressantaste boende var en smal diskbänk på en övergiven camping i kanten av Namiböknen. 40 cm bred och ca 1,5 meter hög. Där tillbringade jag flera nätter på en sovsäck. Nätterna var svala och låg runt 38 grader. Vilka insekter! Stora som barns knytnävar, små som knappnålsögon, termiter med sitt karaktäriska klickljud, en och annan skorpion, och skalbaggar med färger som ännu inte finns uppfunna i vår vokabulär. Och jag kände mig hemma, och sov gott då jag visste att inget ont skulle hända mig.
         Minnet är kort och historien förvrängs redan efter att händelser skett. Jag är hemma i Sverige nu, efter 20 fina dagar på Zanzibar. Enskilda minnen av händelser börjar blekna, blandas av tillägg och fråndrag och på så sätt bli till en annan historia av verkligheten. En försköning av något vackert eller en hemskare historia än vad den egentligen var. Det är kanske så att man varken skall ta med sig en muntlig eller med ord nedskriven berättelse från ett annat land eller kultur helt skild från sitt eget vardagsliv, utan enkelt bara bevara sammanlagda känslan som strömmar ur själens smaklökar. Berättar jag en historia som hände mig en viss dag, vet jag att den om ett år blir en saga eller skröna eller tom till en enorm val sprunget ur ett litet fiskben.
        Vårt hus på Zanzibar ligger i en vacker by med många människor. Utanför vårt lilla inhägnade fort, där vi volontärer är inhysta, finns en skola som fortfarande förvånar min nyfikenhet över mängden av barn som med skratt, stoj och glam och enorm portion nyfikenhet varje dag försöker titta in under grindarna för att iakttaga våra förehavanden. Byn är som sagt vacker, och är man då speciellt förtjust i de varierande och uråldriga jordfärger som karaktäriserar stora delar av Afrika, har man då kommit till pärlan av kontinentens ockrafärger – Zanzibar. Speciellt vid skymningen, när guden Helius just bryter skärningspunkten mellan himmel och jord, är en upplevelse av mäktigaste kärleksförklaring och själslig lisma. Denna blandning av röda, gröna, en anings blåa och flikar av lila som utan gränser vandrar in i varandra, ger själen och intrycken en vision av färger som ännu inte satts namn på.
        Stor sorg viskar i mitt inre, som uppgivet konstaterar vad vi förlorat i stora delar av världen av vårt ursprung. Melankolins tankar irrar sig vidare till vad vi är här för att göra. Vårt uppdrag! Mången natt efter att jag varit hemma hos någon familj här i byn på Zanzibar eller annorstädes jag beträtt kontinentens ofantliga massa, får mitt sinne att undra över friheten och mänskligheten och hur olika vi värderar orden. Vi pratar om fattigdom, men vad är fattigdom mer än en jämförelse med grannens gräsmatta eller någon annans jämförande satta samhälleliga normer. När jag varit och rest i delar av Afrika har jag sett en mänsklig rikedom som fått min själ att ifrågasätta ”västerlandets” norm. Och är då inte västlandets norm något som vuxit ur Afrikas förfall? Här har vi hämtat våra byggstenar och byggt den piedestal där vi från toppen ser ner på det och dem vi plockat materialet från. Från toppen sprider vi sedan våra kunskaper om livet i ljuset. Vi tror vi ser och vet allt. Vi kastar våra sanningar över alla de som gapar under. 1700-t var upplysningens tid med orden – Tillbaka till naturen – som ett fixerat mantra. Men vad man gjorde var att göra om naturen efter sina egna idéer, tankar om hur naturen borde se ut och bete sig. En missriktad dröm som jag ibland tycker mig känna paralleller till dagens samspel utvecklingsländer och industriländer emellan. Vidare funderingar uppstår då hur det vore med en omvänd handling? Vi anpassar oss till naturen, vilket människan trots allt från början tillhörde. Vi anpassar och lär oss av de generösa människor våra förfäder så brutalt berövat och fördärvat både kulturellt och till hjärtat allt medmänskligt beteende.
        Som läsaren säkert uppmärksammat beroende på sina egna socialentroprologiska premisser, kan ovanstående skrivna kännas cyniskt och önskvärt att kommenteras. Men jag försäkrar, ta saken för vad det är, blott en tanke utan vingar. Meningen är att ni själva skall placera dessa vingar och själva bjuda riktning för föremålets flykt.
        Nå, för att återknyta ursprungets stig, har veckan för de flesta volontärer verkat varit nydaning, sprunget ur en lång hösts lärosatser med fler frågor än svar. Mentorer och elever, vilket i tisdags stadfästes, skall nu ingå i en spännande symbios i kunskapens vida outgrundliga värld. Vi skall andas och pulsera ihop och våra själar insupa tre månaders välanvända sekunder till ett helt liv. Oron och nervositeten har ibland speglat våra föresatser inför utmaningen, men tycks nu mest placerats på bakgårdens dunkla utrymmen. Planering och utveckling sätter prägel på vardagen, ett praktiskt redskap för inrutning av ett praktiskt liv. Men glöm inte att inte blunda för det osynliga, den som ser utåt drömmer vilket ger kraft att gå framåt, den som tittar inåt är vaken och upptäcker de dörrar som väntar att öppnas och kan med dess hjälp växa.
        Idag är jag död! Men varför skulle jag sörja, nu när jag äntligen vet att jag lever?! Och jag känner en viss dysfori. Det är naturligt att bli ledsen, men inte på grund av döden, utan på grund av livet jag såg innan ordet . Mången tanke och fundering ligger i efterklokhetens töcken efter det som varit sedan jag första gången satte min i volontärskapets lärosal i Kiruna. Händelser har varit bra likväl som utvecklingen kunnat föras i annan riktning. Man kan alltid summera livet i ja, nej, kanske eller vet inte. Men kan man efter summeringen någonsin återkomma till en första gången upptäckt blomsteräng och skåda samma skönhet fast flerfalt större?
        Alla lämnar vi avtryck såsom ringar på ett hav. Somliga större, andra mindre. Men likväl ringar som med tiden slätas ut i minnets grumligheter. Så, innan snön smält och flingans egenhet förlorat form mellan öknens sandkorn:
 
Simon – min älskade broder jag inte hade men har nu som vilat och somnat på min arm och axel och flugit i dimensioner
Linn – min saknade jordkontakt och fjällripa, alltid närvarande men så långt bort, och –nej, jag är inte farbror, endast en illusion av en retsam mygga
Frida – du kära lilla färgrika fjäril som avvaktande fladdrat i utkanten men väl fägrat mitt sinne
Tea – du kära syster som plockar ned mina luftslott men alltid landar jag tryggt i dina ord
Elisabeth d.y – min lilla Rosettjungfrulin, du bär din stora styrka med stolthet fast du inte vet och för detta älskar jag dig än mer
Elisabeth d.ä – jag saknar din klokdom och närvaro, min älskade urbergets rötter
Desiré - älskade tidsmummla, tack är bara ett ord liksom alla andra. Men liksom alla andra ord så är det händelserna innan ordet som är. Din storm har kastat mina sandkorn till rum jag inte visste fanns
Pernilla - lilla älskade ruskprick, om skratt och leenden vore en gudagåva, är du det kärl däri Olympens makter samlat sitt ambrosia
Hedvig - lilla rosentrast av idel ljudande skönhet, rinnande likt ett glittrande morgondagg ur strupen att vattna jordens blommor
Jonna - mitt lilla mullbärsträd, som ofta i äldre traditioner symboliserar kärlekens glädje, den enkla porlande livsglädjen
Malin - lilla älskade Ygdrasil, rak står du är iakttagande likt asagudinnor med rötter i många riken
Elin - liksom lindblommans söta smak lockar bin och humlors surrande kring sig, lockas ord och mening i rasande fantasifart ur din själ. Och jag beundrar den lätthet, älskade vän, ur vilket ordets makt du påverkar våra drömmar
Hilda - lilla älskade näckros, enkel skönhet som ur djupet växer upp mot ljuset, en kommande visdom så klar
Julia - älskade moder jord, likt en trollkunnig kvinna gräver din själ djupa rötter i jordens mull och förmedlar kraftens styrka till oss
Agnes - likt en fransk drottning från 1200-t skön och älskad, livligt lekfull rullande pondus ståtlig
 
Tack alla för jag fått lyckan att dela några ovärderliga minuter med era liv
Michael
 
Avslutar med en blandad kompott foton från mitt Zanzibar
 
1 Charlotte :

skriven

Wow, så otroligt fint skrivet. 😊

2 Karin Westelius:

skriven

Så fina ord och så fina bilder!

Kommentera här: