Längtan efter stress…

…detta är en svår rackare att tillfredsställa där vi befinner oss. Försöker du vara stressad av att dala-dalan inte dykt upp enligt den icke-existerande tidtabellen så kommer du snart inse att det blir en utmaning. Lugnet i att vänta på allehanda ting infinner sig relativt snabbt efter att du landat på Zanzibar. En annan pålitlig stresskatalysator torde vara att tumma på förberedelserna för dagens undervisning. Inte här. I största allmänhet kan man utesluta framtid och dåtid ur referensramarna. Planer och förväntningar inför kommande stunder, och minnen av hur det var förra gången, är föga relevant eftersom det enda som existerar är nuet. Just nu. Just det jag känner för att prata om när jag står vid den svarta tavlan, det kommer bli sagt. Det jag konstruerade i förväg var något som stannade i det förflutna. Just nu. Just nu kom inte dala-dalan. Inte just nu heller. Så länge enbart den rådande punkten i tiden existerar så finns inte utrymme för stress. För vad är stress om inte ett avstånd mellan stunden, just nu, och en föreställning om var man hellre skulle befinna sig i tid och rum. Det finns dock en ljusning för de verkligt stresslängtande. Cykeln. På en cykel kan man jaga sig själv precis så mycket som man känner för. Man kan tycka att det borde gå lite fortare eller jättemycket fortare, och sen kan man försöka komma ikapp sin önskan. Trampa, trampa, trampa över korallstenar och genom potthål, med höns yrande framför däcket och ungar hängande som svansar i pakethållaren. Jag antar att det dessutom sätter lite stress i lokalbefolkningen som nu måste vara båda snabba och bestämda för att inte gå miste om en chans till hälsningsrop. Jambo-ropsfrekvensen från de passerade gårdarna ökar, och möjligtvis även volymen. Man hör ett vibrato från sina egna lungor när man studsar fram över gruset och ett ”oohf” när man byter underlag till jordväg. På detta sätt kan man komma upp i en nivå av stresshormoner som åtminstone motsvarar väntan på att kaffebryggaren ska göra sin uppgift en morgon innan jobbet i Sverige. Alltså svensk kaffebryggsstress motsvarar maximal stressfaktor på Zanzibarskalan. När man nått sitt mål så får man helt enkelt acceptera lugnet som infinner sig, eller hitta ett nytt mål att stressa efter med sin cykel. Oftast så väljer man det tidigare alternativet, med ett tillskott av vätskeersättning.

Om man misslyckas brutalt med sin stressjakt och istället blir understimulerad, så kan man vända sig till Pernilla med en önskan om att hon ska vara ens barnvakt i några timmar.

Veckan som passerat gick i kvinnohälsans tecken. Genomarbetat, strukturerat och substansrikt innehåll om välmående, hälsorisker, personliga perspektiv på hälsa, STD-sexually transmitted diseases, lokal kvinnovård, kvinnans biologi och preventivmedel m.m. presenterades på ett övertygande sätt av Hilda och Frida. Som en del av arbetet med dessa frågor fick vi en djupare insikt den muslimska kulturens kärleksrelationer före giftermål och i äktenskap och hur de svenska ramarna skiljer sig från dem. Intressant är också att fundera på vilka normer vi själva lever efter, vilka färdig etiketterade relationer vi vill kategorisera oss i och hur fånigt knapphändigt dessa kategorier beskriver en oändlig skala av förhållanden. Utgör inte varje par människor en egen relationskategori, varje grupp en egen!? Hur självklart korrekta är inte dessa relationspaket är i vår värld och hur föråldrade kommer de inte att verka om si sådär hundrafemtio år!?
 
Dags för en cykeltur,
Dessi

Kommentera här: