Sista veckan

Under vår sista vecka på Zanzibar så ställdes vår grupp inför oväntade problem och dess konsekvenser. Natten mellan torsdag och fredag skedde ett inbrott i vårt hus i Makunduchi. Saker blev stulna men lyckligtvis så var det ingen som kom till fysisk skada. Däremot påverkade naturligtvis denna händelse oss psykiskt och konsekvenserna var inte vad vi hade förväntat oss. Under hösten i Kiruna läste vi mycket om mänskliga rättigheter och de problem som kan uppstå när de inte följs. Under den sista veckan i Makunduchi så fick vi erfara med egna ögon hur mänskliga rättigheter kan brytas på olika vis. Även om vi har läst om problematiken som kan finnas runt om i världen så går det inte att förstå eller beskriva känslan av att se hur människor i ens omgivning utsätts för kränkningar av mänskliga rättigheter, till exempel när vi fick se hur polisen går till väga när de letar efter en misstänkt till brott.

V i insåg rätt snabbt att vi lever i ett väldigt priviligierat samhälle hemma i Sverige med ett (hyfsat) fungerande rättssystem. Så är inte fallet i andra delar av världen, bland annat Makunduchi. Även om det var jobbigt att inse så är det ändå viktigt att få förståelse för hur verkligheten faktiskt ser ut. Genom vår långa vistelse på Zanzibar har vi fått möjligheten att sätta oss in i ett annat levnadssätt, vilket man som turist aldrig riktigt får chansen till. Det är något vi är väldigt tacksamma för. Detta är även något som har gett oss ny drivkraft till att fortsätta kämpa för allas mänskliga rättigheter.

När svåra situationer uppstår leder det ofta till att de berörda finner en oväntad gemenskap. Så var det också i vårt fall; vi fann styrka och trygghet i varandra. Det värmde även i våra hjärtan och gjorde oss stolta att se att klassen hade en otrolig drivkraft och tog ord från i höstas och satte i handling. Vi har insett att vi tillsammans klarar av väldigt mycket och som man säger – what doesn’t kill you only makes you stronger.

Förutom klassen fick vi också ett otroligt stort stöd från de anställda i Makunduchi. I huset livade Eminem, Mwaka och Abdulla upp stämningen som vanligt och hjälpte oss att tänka positivt. Det var skönt att kunna falla tillbaka på de vardagliga rutinerna som vi tillsammans skapat. Utöver dessa fantastiska personer, även kända som Team Kiicha (Crazy), fick vi också ett oerhört stort stöd från vår lärare Marit. Hon var en klippa i stormen och vi vet inte vad vi hade gjort utan henne. Egentligen går det inte att beskriva hur mycket dessa personer har hjälpt och stöttat oss i denna situation. Vi kan inte göra annat än att säga TACK!

Nu är vi tillbaka i Kiruna där vi jobbar för fullt med Pamojafestivalen. Det är välbehövligt att reflektera över det som har varit men det är samtidigt viktigt att fortsätta blicka framåt. Vi är mer taggade än någonsin på att få arrangera festivalen och hoppas att ni alla kommer och delar glädjen med oss.


Tupo Pamoja – Vi är tillsammans


/Agnes & Julia

Kommentera här: