VECKOBREV V. 39

Veckan började vi med en historielektion där vi fortsatte med våra arbeten om kolonialismen. Vi skriver om erövringar och behärskande på fyra av världens kontinenter - Afrika, Asien, Nordamerika och Latinamerika.

På måndag eftermiddag gjorde vi en övning där vi lyfte fram tolerans - någonting som ständigt förekommer i samhället. Det utgår på att vi lyfter upp attribut hos andra människor eller grupper som avviker från normen. Det kan exempelvis vara någons åsikt, värdering, utseende mm. Därefter uttrycker vi vår värdering - ofta tolerans. I Sverige har det varit viktigt att tolerera andra människors avvikande egenskaper. Detta perspektivet har dock skapat problem - det delar människor i ”vi” och ”de” samt osynliggör makten och normerna. Som ett svar till toleransperspektivet har det uppkommit normkritik där vi lyfter fram normerna och ifrågasätter dessa. På så sätt förebygger vi diskriminering och strävar efter mångfald.

Vi har också börjat med ett arbete där vi ska välja en MR-hjälte - en kämpe för mänskliga rättigheter, en person som vi tycker har gjort något viktigt och som inspirerat oss på något sätt. Detta arbete kommer vi utföra på ett speciellt sätt. Vi har tidigare pratat om att när vi identifierar oss med andra så skapas empati inom oss. Under våra presentationer kommer vi alltså att identifiera oss med våra MR-hjältar. Vi återkommer om hur det har gått.

Vi hade en mysig torsdag-frukost tillsammans :)

Under veckan har vi också lyssnat på den fjärde och sista föreläsningen där vi lyssnade på ett panelsamtal med tre stycken samiska kvinnor som medverkade på Cooper&Gorfer fotografiska utställningen Interruptions. Det var väldigt intressant att få höra vad de tyckte och kände under samarbetet med Sarah Cooper och Nina Gorfer när de blev fotograferade.

Cooper & Goorfer panelen på stadshuset. Bilden hämtad från @coopergorfer Instagram konto.
 
I onsdags fick vi för första gången ”träffa” eleverna på Zanzibar via Skype! Vi introducerade oss för varandra på både Swahili och engelska. Det var så kul att äntligen kunna ses på riktigt :)

I slutet av veckan såg dokumentärserien ”Vår mörka historia” av Gustav Fridolin som handlade om rasismens rötter. I serien lyfts upp delar av Sveriges historia som inte alls lyfts upp i de svenska skoler. Vem hörde om att Sverige hade världens första rasbiologiska institut eller att Carl von Linné var den första som delade in människor i raser eller att i nästan 10 år hade vi lagar som tillätt att tvångsstilisera människor med oönskade arvsanlag? Vad vet vi om Sveriges roll i slavhandlen? Hur många vet om att Sverige ägde en ö i Karibien där det bedrevs slavimport? Det är mycket som vi håller tyst om. Kanske är det dags att ändra på det.

 
Sist men inte minst så har vi också påbörjat att ordna inför resan till Zanzibar - vaccinationer samt flygbiljetter är nu också fixade!
 
Ha en skön vecka!
Aleksandra
 
 
 
 

Veckobrev v 38

Varför diskrimineras människor? Vad har vi själva för människosyn? Vilka medvetna och omedvetna val gör vi i vardagen? Vilka är normerna och hur relaterar vi till dem? Viktiga frågor som diskuterats i klassrummet den här veckan. 

Genom att förstå de attribut vi iaktar hos människor vi möter, och att bredda de kategorier vi oundvikligen placerar dem i, kan vi förändra våra föreställningar och vår attityd mot dem. Genom att förändra attityden mot människor kan vi även förändra hur vi bemöter dem, och med det kanske även förändra hur andra människor bemöter dig och andra i livet. 

På föreläsningen i stadshuset den här veckan fick vi ta del av de bilder av samer som togs av Lotten von Düben 1868 samt 1871. Bilder av rasbiologisk natur från den första resan, men även de djupare bilder som togs vid den senare resan för att avbilda inte bara de attribut en ”typisk same” hade, utan även deras kultur och miljö. Definitivt väldigt kränkande bilder för de samer som blev avbildade; men samtidigt ger det oss en förståelse för hur vår behandling av samerna faktiskt har sett ut och hur vi genom att ta del av den faktiskt kan förändra den.  

Någon nordsamiska har vi inte lärt oss, men sitini na tano, thelathini na moja, tisini na nane. Massvis med siffror och meningar som (en mening på kiswahili, konstig på svenska, översätt flickans lejon leker) har surrat runt i huvudet på oss alla i veckan.

Vi har fortsatt att fördjupa oss i kolonialismen och imperialismen med arbeten som rör de olika kontinenterna. ”Varför koloniserades så stora delar av världen?” och ”Vad hade kyrkan för roll?” finns bland de frågor vi jobbar utifrån.

Kolonialism hänger ihop med rasism hänger ihop med diskrimingering hänger ihop med historia hänger ihop med fördomar hänger ihop med normer. Allt det vi lär oss och diskuterar i skolan hänger på något vis ihop, och i veckan lade vi stor vikt på att diskutera och ifrågasätta de normer som finns i samhället. Vem bestämmer normerna?

Det har varit väldigt lärorikt och mycket denna vecka. Nya insikter och nya perspektiv. Det ska bli skönt med helg nu och få vila huvudet, det behövs det med. 

Veckobrev v. 36

En till intressant och inspirerande vecka på MR-utbildningen är över - alltför fort går det! I början av veckan fick vi höra om Kirunas och Norrbottens historia: bland annat mycket om Hjalmar Lundbohm, som anses vara Kirunas grundare och en riktig hjälte enligt många. Men i klassrummet fick vi lära oss att han för sin del möjliggjorde att rasbiologer kunde fritt fotografera och betrakta samer och göra sina rasbiologiska(/rasistiska) mätningar på dem. Detta fick vi absolut inte veta om på det fina muséet "Hjalmar Lundbohms gården", som vi besökte i tisdags.

Efter museibesöket promenerade vi till stadshuset i det fina höstvädret. Där kollade vi på fotoutställningen Interruptions, som visade tilltalande porträtt på starka samiska kvinnor och flickor. Utställningen var väldigt häftig, inspirerande och tankeväckande. Jag, tillsammans med många andra i klassen, hade sett utställningen förut, men nu när vi hade med en "guide" så förstod man faktiskt vad alla de små detaljerna i bilderna betyder: för personerna i porträtten men även i det stora hela, för mänskligheten. Utställningen visade samiska kvinnor som individer, som någonting mer än tillhörande den samiska kulturen / etniska gruppen (hur man nu sen vill definiera samiskhet): med helt vanliga vardagsproblem som vem som helst får kämpa med, utöver det förtrycket och föraktandet som samer blir utsatta för från majoritetsamhällets, och ibland även från det samiska samhällets, sida.


Från utställningen "Interruptions" & Kirunas första permanenta hus

Jag har sedan ung ålder haft något slags otippat intresse för samer, så egentligen har jag inte lärt mig någonting nytt om just samer nu under min tid här. Men däremot allting som jag förut bara har hört talas om om samer, känns nu väldigt konkret på något sätt. Nu bor jag ju på ett område där "samefrågan" och diskussionen kring det känns relevant och hela tiden aktuellt. Och helt plötsligt känns det helt sjukt att någonting som har med sameområden att göra ska bestämmas i någon fin sal i en pompös regeringsbyggnad på Drottninggatan (ungefär) i Stockholm, när verkligheten här uppe känns som en helt annan värld!

Egentligen känns hela Kirunas och Norrbottens historia så nyanserat, det känns som att det finns så många nivåer i det hela. Alla som berättar om saker har ju sin egen synvinkel på dem, alla väljer berätta det som de anser vara viktigast, och struntar i det som de inte själv vill berätta. Därför är det, som vår samhällskunskapslärare Ingemar hela tiden säger om att man inte får bli blind för "en sanning", så viktigt: oavsett vad saken handlar om, ska man alltid titta på flera källor i strävan efter korrekt kunskap och uppfattning.

Förutom intressant skolgång har Kiruna bjudit på mysig höstväder med såväl sol som dimma, och framför allt fantastiska färger i naturen <3

Vi har också kollat lite på FN:s konvention över mänskliga rättigheter, som faktiskt väcker väldigt stor förvåning hos mig. Det känns som ett självklart alternativ att alla i världen ska ha alla dessa rättigheter. Men man behöver ju knappast ens läsa dem för att veta att de flesta i världen inte har dessa rättigheter - inte ens i våra kära nordiska hemländer. Så man kan bara undra: varför? Varför finns det bara en konvention, inte internationella lagar om människorätt? Också som det påpekades i klassen: varför finns det inte en artikel i konventionen som ger alla människor rätten till sin egen kropp? Och därifrån kommer frågan: hur många kvinnor har varit med om att formulera och bestämma om dessa artiklar?

Det känns som att det under den här utbildningen kommer dyka upp flera "varför"-frågor än vad man kommer hitta svar till. Men det är i alla fall så himla intressant att diskutera dessa saker. Ofta i andra sammanhang kan diskussioner om just mänskliga rättigheter och rasism cirkulera runt frågor "varför tycker du som du gör, vem har rätt" osv., men här i klassrummet kan man faktiskt verkligen diskutera om själva saken, när alla redan delar samma värdegrund. Och det leder ju till utveckling hos oss och våra tankar: man lär sig att tänka från flera vinklar även när man redan håller med om varandras åsikter om t.ex. alla människornas lika värde.

Höst och Kirunas (morgon)tomma gator <3

Veckans avslutande övning, att utan muntlig kommunikation och med ögonbindeln på (!) ordna oss alla 17 stycken människor i nummerordning efter dom siffror som vi fick tilldelade av läraren, var både rolig, svår och också inspirerande. Som vi kom fram till efter övningen: vi utvecklade ett effektivt sätt att kommunicera med varandra; även om man inte alltid förstod varandra så kom vi slutligen fram till en lösning som alla var överens om. Det var så häftigt egentligen, och jag vore verkligen nyfiken på att se hur detta skulle kunna anpassas till vardagen, till diskussioner med olika människor, till när man ska göra bestämmelser i grupper och sådant - när man ska kommunicera med andra, helt enkelt. Övningen kändes (och säkert såg ut också....) som en rolig och kanske lite barnslig lek, men jag tycker man ska göra den på alla arbetsplatser och överallt med alla hela tiden (typ).

Under veckan fick man också tänka mycket på sig själv som individ. Vem man är, hur ser andra kanske på en, ens språkliga historia, vad som är viktigt för en och vad man skulle göra om man inte fick ha dessa viktiga saker i sitt liv. Man fick en tydlig påminnelse om hur privilegierad man är i den här världen. Det är också någonting som jag tycker alla vi, som är uppväxta i trygga hem och gått på fungerande skolor, som kan resa runt hur som helst och inte blir tvingade att flytta bort från våra hemländer, ska göras medvetna om och påminnas om. Speciellt när folk på jobblunchen klagar på att de måste gå och köpa mat från en restaurang för att man har glömt sin matlåda hem: det betyder att en har ett jobb där man får hålla raster, ett hem, mat att äta och pengar att köpa ännu mer mat med. Det har verkligen inte alla. Som inte heller ett språk som man får prata var och när som helst, ens i sitt eget land.

Allt-ifrågasättande hälsningar från halva Sverige, a.k.a. "Norrland"!
/Maija