Utanförskap, maskrosbarn och viljan att hjälpa oavsett

Under vår tid i Kiruna så skulle vi alla hålla i våra egna lektioner och jag hade ju kunnat hålla i en lektion om turism och hållbar utveckling men det gjorde jag inte: istället hade jag en föreläsning om mig själv och alla andra bortglömda barn. Maskrosbarn. Vuxna barn.

Jag grät tills tårarna tog slut dagen innan med min mamma över telefonen för det handlade inte bara om mig, detta handlade om alla barn som har vuxit upp under dysfunktionella förhållanden såsom missbruk, våld och psykisk sjukdom.

Dagen kom och jag satte mig på ett bord inför min klass och pratade: utlämnande och med självdistans så pratade jag på om en uppväxt som stank av alkohol och rädsla, om medberoendet och utanförskapet. Varje gång jag känner efter så känner jag ärren som sitter där ingen kan se och ibland blir jag påmind om begravda minnen som måste få förbli begravda för mitt eget välbefinnandes skull. Men vet ni vad? Det är okej! Jag är helt fantastisk om än lite defekt och jag tänker inte leva i utanförskapet och vara ett tabu. Det var beroendesjukdomen och samhällets syn på den som gjorde mig illa, inte dåliga människor som fattat dåliga beslut.

Se det inte, hör det inte och om du mot förmodan råkar öppna ögonen för utanförskapet så prata fan inte om det. Samhällets oförståelse för beroende som sjukdom och rädslan för det en inte känner till skadar en stor del människor världen över. Jag har förlorat nog många till utanförskapet, våldet och beroendesjukdomen som det är, och om jag kan med ett leende, en kram eller av att bara finnas där få någon att känna, om än bara för en sekund, att dom inte är ensamma, att dom har en gemenskap, så är det precis vad jag tänker göra. Alltid, oavsett.

Tabun och utanförskap sker överallt, hela tiden, även på denna lilla paradis ö. En del av min tid här kommer därför spenderas på ett Sober House för kvinnor. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Alltid, oavsett.

Allt gott,
Linnea 

Föregående vecka....

.... gick vi grundligt igenom Mänskliga Rättigheter med eleverna. Vi hade med samtliga 30 artiklar i deklarationen, både på engelska och swahili. Vi hade bra diskussioner och jag är säker på att alla uppskattade temat.

Två av eleverna fyllde år, Ziada och Mulhat. De bjöd på en jättegod kaka och vi sjöng ”Happy Birthday to you” till dem. Grattis!!

 

Veckan fortsatte med att Robin, Kim och Karl gick igenom de olika världsdelarna. Kim visade bilder på Kiruna, skolan och snön, vilket var väldigt uppskattat. Några entusiaster dansade ”Små grodorna” efter det att vi hade pratat om olika högtider och självklart var Midsommar en av dom.

 

Vi lekte ”Världsspelen”, där Frida var banken och tre olika grupper hade olika materiella tillgångar och olika förutsättningar. De skulle producera bilar i papper. Detta spelade vi i höstas i Kiruna och då slogs vi nästa med varandra, för en del hade papper, andra hade saxar och ingen ville sälja till den andra gruppen eller dela med sig. Det blev tävling på hög nivå!

Här i Makunduchi var det helt annorlunda – alla eleverna delade gladerligen med sig av sina tillgångar, log mot varandra och ingen tävlade....

Tänk vad vi ”Wazungos” har mycket att lära oss av folket som bor här på Zanzibar...

 
 

Jonna och Jessica reste till Stone Town och inhandlade baddräkter till våra elever. Vi hade hyrt bassängen på hotellet La Madrugada, som ligger i närheten. Halva gänget av våra elever gick till ”simskolan” och halva gänget stannade hemma hos oss i ”Pamoja-huset”, sedan bytte grupperna tur. De som skulle simma fick först lära sig att doppa huvudet under vattnet och sedan att simma. Varje elev hade en ”simlärare” med sig. Detta var oerhört uppskattat och vi har även bokat bassängen om 14 dagar igen....

 
 

De elever som var hemma hos oss pysslade (virkade, målande, pysslade med pärlor eller broderade), spelade spel eller kollade på film....

 

I helgen var det en stor musikfestival i Stone Town som kallas ”Sauti za Busara, Zanzibar”, med över 400 artister och som höll på i flera dagar (se http://www.busaramusic.org/) . Hela klassen åkte in till festivalen över helgen. Själv passade jag på att njuta av tystnaden i huset....ni vet, total tystnad är man ju inte van vid när man bor i ett kollektiv...

 
 

Ett litet tillägg:

Den mest populära maten på Zanzibar: Nutella- och Pringels. Pringels är det enda i chipsväg som jag har sett i Makunduchi... Och Nutella, ja vad ska man säga....passar till det mesta faktiskt...

 
Hälsnissar, Annika, numera även kallad "Mammika"
P.S Läs gärna också på min egna blogg om ni vill o får en stund över: 
www.klingsblogg.blogg.se
 

Mens & ihopblandade ord

Swahili i all ära, men ibland gör det en väldigt kuchanganyikiwa (förvirrad). Många ord är sjukt lika varandra, men med väääääldigt olika betydelser. När en glad över att ha lärt sig nya ord på swahili och stolt ska använda dem, men råkar säga ”ditt analsex” – kufira yako, istället för ”din hatt” – kofia yako, är det fint att andra kan skratta gott åt ens misstag. På samma sätt har jag trott att jag vid grönsaksståndet sagt att ”jag vill ha ananas” – ninataka nanasi, när jag egentligen sagt ”jag kommer ifrån ananas” – ninatoka nanasi. Ska dra på mig en Svampbob-utstyrsel och fortsätta låtsas att jag bor i en ananas djupt i det blå...

Knock, knock, who’s there? Ibland kan det hända att en ung kvinna knackar på din dörr och faller ner på knä. Du sätter då din hand på hennes hjässa. Denna gest är ett sätt att visa att flickan blivit en kvinna då hon fått sin första menstraution. Den unga kvinnan har då varit hos en släkting, till exempel en moster eller farmor, i sju dagar för att renas och lära sig de saker en kvinna bör veta. Denna släkting blir kvinnans somo och är den person som kommer att närvara och hjälpa kvinnan även i förberedelserna för hennes bröllop, och som ger kvinnan det stöd hon behöver i livet. Lite skillnad från de svenska traditionerna med en choklad sen får det vara bra.

Jessica

Såhär kan en kvinna sitta då hon ska tvättas hos sin Somo.

 
Role play om flickans första menstraution.