Första veckan på Zanzibar 2017!

En mild havsbris snuddar mjukt den lätt solbränta huden, som har smörjts in med den exklusiva solkrämen som har lagt sig på huden som ett lager av silk. Man gömmer sig undan den hettande solen av ekvatorn under palmuträdet, medans saltvattnet format lätta vågor på håret. ... Eller nej vänta, förlåt, den här skulle ju vara en blogg om verkligheten, inte om utopiska bloggarlivet!
 
 
Så ja, första veckan på Zanzibar är över. Det har varit migrän, skurna fötter, förkylningar, i solen brända ansikten och axlar, ögon svullna på grund av fläkten på rummen, lock för öronen efter den sammanlagt 17 timmar långa flygresan. Stökiga rum med ännu stökigare resväskor, solkrämskladdig hud och den mindre härliga luktblandningen av svett och myggmedel, konstant rumpsvett (som vi högst högt diskuterar) samt ett och annat typiskt som hör resandet till.
 
 
Men det har också varit varma välkomstceremonier, läckra måltider såväl på hotell och byns lilla restaurang som hos vår kära lärare Maryam, roliga resor med daladala med naturlig air conditioner (dvs. inga fönster på bussen) och cykelhandel samt kangajakt i Zanzibar towns hetta. Vi har träffat våra zanzibariska elever snabbt, och en massa andra människor mer eller mindre involverade i vår vistelse på ön. Förutom det har vi kunnat ta det relativt lugnt denna första vecka, vänja oss vid värmen och ta in alla nya intryck.
 
 
 
Det står "no problem" på lastbilar och luktar starkt rök från eldade sopor om kvällarna. Kossor och getter i alla tänkbara färger lufsar runt på vägar och vägkanter, kvinnor bär på färgglada kangas och leende på läpparna. Blyga skolbarn i sina beigeblå skoluniformer stirrar på oss lite nervöst men ler ändå när de trampar förbi på cykel eller till fots - och ropar "jambo", som alla andra här på turist-swahili.
 
 
Det blåser svalkande från havet till vårt hus: havet, som varje morgon börjar sin vandring mot den avlägsna fjärden, bara för att återanlända på kvällen med nya högar skräp som vi intelligenta människor håller på att döda haven med. Det blommar i vår trädgård i rosa, lila och orange och ibland, speciellt tidigt på morgonen, hör man getternas skrik från gården - i Zanzibar town och vår by Makunduchi ersätts naturens ljud med konstanta biltutningar.
 
 
Om jag kommer dö här, vare sig för malaria, manetbränna, krock mellan två daladalas eller kanske för att jag slår mitt huvud på taket på daladala lite för hårt, så kommer jag dö lycklig! (Mut äiti elä huoli, kyllä mie yritän hengissä selvitä!)
 
Med värme och kärlek: Maija
 
PS. Glöm inte att kika in på vår Instagram också för att följa vår resa ännu närmare! <3
 
1 Marit:

skriven

<3 <3 <3 massor av hjärtar från mig. Tack för en fantastisk beskrivning i bilder så väll som ord, Maija :D

Kommentera här: