Plantera för framtiden

I morse åkte vi till en fotbollsplan i Kusini, en del av Makunduchi. Nu skulle vi plantera träd och hade bjudits in till cermonin. Mr Muombwa var där och tog emot oss. Massor av folk anslöt sig och ville vara med. Vi fick tjocka armeringsjärn, som var spetsiga nedtill. Med dessa grävde vi hål i den hårda, kompakta marken. Vi fick sedan varsitt Ashoka-träd att plantera, en slags poppel.

Alla barn var oerhört engagerade och tillsammans grävde vi ner flera hundra träd runt omkring en fotbollsplan. Zanrec Plastic Ltd deltog också, med tre representanter, bland annat Jesper från Sverige som kommer att arbeta med Zanrec nu under en treårsperiod. De försöker också få till samarbete med hotellen i Makunduchi, vad gäller sopsortering / återvinning.

Zanzibars television / News var där och filmade oss. Vi kommer eventuellt att vara med i TV / Nyheterna i kväll. Spännande!

Aleksandra fick hålla ett icke-förberett tal på engelska som avslutning, tillsammans med Mr Mwita. De bjöd på juice och sockerkaka till deltagarna. Dagen var inspirerande, speciellt inför nästa veckas tema; Miljö / Hållbar utveckling

Annika & Aleks

Lovveckan och gästbloggning

 

Halleeå!!

Här kommer ett ganska mycket försent blogginlägg om vår lovvecka, men bättre sent än aldrig.

Vår välbehövliga lovvecka tog slut lika snabbt som den började. Efter många veckor av utmanande, hårt men mycket givande arbete var de flesta av oss väldigt trötta och mosiga i huvudet. Så en veckas avbrott var nog uppskattat av alla.

Men eftersom att skriva inte är min starkaste sida så bad jag min syster Anna, som var här på besök, skriva ”lite” om hur hon upplevde Makunduchi, skolan och klassen. Så här kommer det:

Ett besök i Makunduchi, Pamoja House och skolornas skola.

Det här med att komma på besök till en ny plats, en ny grupp och i ett sammanhang en aldrig tidigare befunnit sig i är alltid spännande och lite nervöst. För mig var det också laddat med massa längtan eftersom jag också skulle få träffa min syster Sofi och min Londonkompis Jessica (alltså vad är oddsen att de två helt oberoende av varandra valde att söka till samma kurs) Väl framme, efter en hel del spring i Nairobi (vad är väl en långresa utan lite flygplatslöpning?) slog den varmaste av värme emot mig och jag blev inte bara svettig utan också alldeles varm i hjärtat. Under mina tolv dagar i Makunduchi och Pamoja House har jag mött så mycket glädje och värme att jag känner mig alldeles överladdad så här när jag är tillbaka i gråa Sverige.

I Pamoja House kände jag mig inkluderad och som en i gänget nästan på en endaste gång, trots att en märkte att gruppen behövde få lite ledigt från skolan och varandra. Och inget ont i det, att bo tillsammans i två månader, arbeta tillsammans, möta utmaningar, en ny värld och nya människor är energikrävande för vem som helst. Trots att allt det där också är saker som ger energi. Att komma ifrån vardagen, tänka på annat än det vanliga behöver vi för att samla ny energi, kunna möta utmaningar och se det en arbetar med ur ett nytt ljus. Hur som helst så är det en grupp med en himla massa fina människor och jag är, som storasyster, väldigt glad att min syster är en del av den fina gruppen. Stolt och glad över det arbete de utför och den energi och kraft som läggs ned på projektet, heja er!

Jag fick också möjlighet att vara med i skolan i två dagar, träffa tjejerna och se hur gruppen arbetade. Jag som är väldigt intresserad av skola och skolutveckling såg nya idéer och möjligheter växa fram. Att arbeta genom teman, utveckla engelskan genom dem och lyfta varandra tror jag en kommer långt på. Stötta, stärka och så frön är viktiga grundkomponenter för förändring och jag tror att det här sättet att arbeta är rätt sätt. Det ska bli spännande att det hur det går med kvällskurserna i engelska och mänskliga rättigheter som några i gruppen ska hålla i nu efter lovet.

Tjejerna på skolan var först lite avvaktande till mig den nya personen men uttryckte sen hur lika de tyckte att jag och Sofi var och jag var lika välkommen som alla andra, precis som i Pamoja House. Och jag måste ju säga att det här med Fun Friday är ett koncept som jag tycket att vi här hemma i Sverige borde anamma, för vem blir inte lyckligare och glad av massa dans och lekar? Men framför allt var det för mig, som skriver min kandidat i pedagogik, viktigt att få se ett annat klassrum än det vi har här hemma. Vad är essensen i lärandet och vart är det riktig kunskap föds? Behövs all den är tekniken alla skolor ska fyllas med, är det matten som är det viktigaste och hur kan vi i skolan arbeta för en bättre värld? Egentligen behöver vi inte mer än människor som vill lära, människor som vill lära ut och människor som förstår att de inte är fullärda bara för att de är de som lär ut. Ett rum men nyfikna människor är det som behövs, varken mer eller mindre. Sen kan teknik, pengar och andra materiella ting göra vissa saker enklare men jag tror det är viktigt att se bortom det där och minnas vad skolan faktiskt är och vad den syftar till att göra. Och det tycker jag att gruppen har lyckats med, att arbeta i student-par, nära kommunikation, teman och glädje är några av viktiga delar för det de lyckats med hittills. Och mer ska det bli, tänk vad ni gjort när ni far hem igen. Allt det ni lärt er och det ni lärt andra. Och sen kom då den där ledigheten, jag och Sofi tillbringade lite tid i Stone Town och sov en natt i Paje. Plaskade i vattnet och vilade, vilade och bara vilade. Sen, sen var det dags för ett litet gäng att fara in till fastlandet och hälsa på savannens djur i Mikumi Nationalpark. Och OM vi träffade djur, vi bodde grannar med dem! Jag tror jag hade någon föreställning om att vi skulle köra omkring, spana och leta efter djuren men icke. Så fort vi körde innanför parkens portar stod det två giraffer och hälsade oss välkomna, impalor så långt ögat nådde och i ett buskage låg en lejonhona med två ungar och vilade. Alltså lejonungar! Sen var det elefanter, bufflar, gnuer, babianer, flodhästar, krokodiler, fåglar i alla olika färger och inte att förglömma flugor för hela slanten. Det var så vackert, så vackert att jag inte riktigt kunde ta in allt vi sett och upplevt första dagen, inte ens andra dagen när vi kom hem till två giraffer till lunch och sen fick påhälsning av en elefantmamma och hennes unge. Men, jag tror att jag kanske fattade vart vi var när jag tidigt den tredje dagen vaknade av en elefants frustande och ett lejons rytande och det där morrandet de gör i halsen. Då kände jag att ja, vi är mitt på savannen och det bor djur precis utanför vår dörr. Och jag är så tacksam för att jag har och fick den möjligheten att uppleva det här. Att få fara ner till en annan världsdel, en annan kontinent, ett annat land och få lära så oerhört mycket. Jag är tacksam och glad att jag fått uppleva detta tillsammans med min syster och hennes nya vänner. Avslutningsvis vill jag säga tack till alla som öppnade sina armar och hjärtan, jag har haft en helt underbar tid hos er och jag hoppas verkligen att jag kan hålla mitt löfte om att komma tillbaka en dag. Allt gott kära vänner!

Vi ses i Kiruna och på Pamoja-festivalen!

 

/Anna på besök
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grymt bra lovvecka och tack för blogginlägget Arvika-Anna.
Tack och bock för mig!
/Sofi
 

Ordets kraft och sånt

På vår vitsandiga paradisstrand läser jag Martin Schibbye och Johan Perssons bok "438 dagar", en berättelse om deras fångenskap i Etiopien, och mardrömmer bort mig. Jag har inte kommit särskilt långt i boken än, inte till den delen där allting börjar gå ordentligt fel. Så för tillfället mardrömmer jag mig till platser, egentligen inte så långt borta från den fina stranden jag ligger på, där multinationella bolag borrar olja låtsas-ovetandes om konsekvenser för borrningsområden. Platser där gerillor och genomkorrupta statliga militärer härjar runt, och lokalbefolkning tvångsförflyttas för att redan löjligt rika bolagsherrar, inte minst från västvärlden, ska bli ännu rikare - kunna tjäna ännu mer pengar genom att förstöra människoliv och lokal flora och fauna och hela fina planeten vår.
 
Den här djävla världen, varför kan inte all exploatering bara sluta? Jag menar ju inte heller att man måste åka bort hit, till sydligare breddgrader, från Sverige för att hitta sviniga människoöden och förtryck - de finns överallt. Och just att vi bodde höstterminen i Kiruna gav en så himla bra och intressant inblick i det, jämfört med vad som man kanske hade fått sittandes mitt på hipster-Söder i Stockholm - om man nu inte hade gjort studiebesök till Migrationsverket eller kanske speciellt deras vidriga förvar i Märsta (filmen "Förvaret" ger förresten en intressant inblick i det rätt så okända stället, tipstips).
 
Aja, saker kommer inte bli bättre av att man bara klagar på dem, man måste också agera. Och just nu agerar jag genom den här utbildningen - under nästa vecka kommer jag t.ex. få hålla lektioner om hållbar utveckling, vilket är så himla najs och samtidigt speciellt intressant och utmanande här, då problemen med hållbarhet inte är just de samma som i Norden (här är det t.ex. inte lika nödvändigt att snacka om onödig el- och vattenkonsumtion på lokal plan, när vi 16 pers i vårt stora hus förbrukar lika mycket vatten och el som resterande byn tillsammans, känns det som). 
 
(Såhär ser en välanvänt, uppskattat bok ut - som om den hade varit med på självaste fängelset, hehe)
 
Och sen ska jag också fortsätta läsa böcker som vidgar mina världsvyer, gör mig arg och frustrerad, ibland också lite ledsen, och ger mig mer vilja att ändra på världen och människornas attityder. 
 
Därmed kommer här mina bokrekommendationer:
  • Susan Abulhawas Morgon i Jenin som jag läste så länge sen att jag minns enbart att den var bra;
  • vackra A Thousand Splendid Suns och And the Mountains Echoed av bästa Khaled Hosseini;
  • den sjukt deprimerande men sanna och intressanta De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg;
  • Giuseppe Catozzellas tragiska sanna historia om en kvinnlig somalisk löpare Don't Tell Me You're Afraid;
  • Malin Roca Ahlgrens spännande fast sorgliga Stadsfjäril – Barcelona noir om Barcelonas prostituerade;
  • fina vackra intressanta Domnica Radulescus Skymning över Svarta havet om 1980-talets Rumänien;
  • Leah Chishugis A Long Way From Paradise om folkmordet i Rwanda;
  • Marjane Satrapis seriebok Persepolis om att växa upp i Iran under den islamiska revolutionen;
  • och sist men verkligen verkligen inte minst Chimamanda Ngozi Adichies Americanah om att vara svart i ett vitt land, samt Half of a Yellow Sun om Nigerias inbördeskrig på 1960-talet.
 
Läs läs läs, låna på biblioteket, ladda ner som e-bok, låna från en kompis, spara på naturen men ändå läsläsläs! Att läsa är också ett billigt sätt att resa och ett underbart sätt att bli bättre på språk - inte minst på stavning (att läsa på engelska är verkligen mitt bästa tips inför en voluntärresa där man ska lära ut språket till andra)!
 
Och eftersom jag älskar skriva ner tankeväckande citat ur böcker jag läser, så här får ni också ett citat ur 438 dagar (från sida 83):
 
"De här unga gerillamedlemmarna utkämpar ett krig som är äldre än de själva. De känner inte till någon annan värld."
 
 
Hälsningar med förhoppningar om att få in flera bokrekommendationer i kommentarsfältet, Maija