Lovveckan och gästbloggning

 

Halleeå!!

Här kommer ett ganska mycket försent blogginlägg om vår lovvecka, men bättre sent än aldrig.

Vår välbehövliga lovvecka tog slut lika snabbt som den började. Efter många veckor av utmanande, hårt men mycket givande arbete var de flesta av oss väldigt trötta och mosiga i huvudet. Så en veckas avbrott var nog uppskattat av alla.

Men eftersom att skriva inte är min starkaste sida så bad jag min syster Anna, som var här på besök, skriva ”lite” om hur hon upplevde Makunduchi, skolan och klassen. Så här kommer det:

Ett besök i Makunduchi, Pamoja House och skolornas skola.

Det här med att komma på besök till en ny plats, en ny grupp och i ett sammanhang en aldrig tidigare befunnit sig i är alltid spännande och lite nervöst. För mig var det också laddat med massa längtan eftersom jag också skulle få träffa min syster Sofi och min Londonkompis Jessica (alltså vad är oddsen att de två helt oberoende av varandra valde att söka till samma kurs) Väl framme, efter en hel del spring i Nairobi (vad är väl en långresa utan lite flygplatslöpning?) slog den varmaste av värme emot mig och jag blev inte bara svettig utan också alldeles varm i hjärtat. Under mina tolv dagar i Makunduchi och Pamoja House har jag mött så mycket glädje och värme att jag känner mig alldeles överladdad så här när jag är tillbaka i gråa Sverige.

I Pamoja House kände jag mig inkluderad och som en i gänget nästan på en endaste gång, trots att en märkte att gruppen behövde få lite ledigt från skolan och varandra. Och inget ont i det, att bo tillsammans i två månader, arbeta tillsammans, möta utmaningar, en ny värld och nya människor är energikrävande för vem som helst. Trots att allt det där också är saker som ger energi. Att komma ifrån vardagen, tänka på annat än det vanliga behöver vi för att samla ny energi, kunna möta utmaningar och se det en arbetar med ur ett nytt ljus. Hur som helst så är det en grupp med en himla massa fina människor och jag är, som storasyster, väldigt glad att min syster är en del av den fina gruppen. Stolt och glad över det arbete de utför och den energi och kraft som läggs ned på projektet, heja er!

Jag fick också möjlighet att vara med i skolan i två dagar, träffa tjejerna och se hur gruppen arbetade. Jag som är väldigt intresserad av skola och skolutveckling såg nya idéer och möjligheter växa fram. Att arbeta genom teman, utveckla engelskan genom dem och lyfta varandra tror jag en kommer långt på. Stötta, stärka och så frön är viktiga grundkomponenter för förändring och jag tror att det här sättet att arbeta är rätt sätt. Det ska bli spännande att det hur det går med kvällskurserna i engelska och mänskliga rättigheter som några i gruppen ska hålla i nu efter lovet.

Tjejerna på skolan var först lite avvaktande till mig den nya personen men uttryckte sen hur lika de tyckte att jag och Sofi var och jag var lika välkommen som alla andra, precis som i Pamoja House. Och jag måste ju säga att det här med Fun Friday är ett koncept som jag tycket att vi här hemma i Sverige borde anamma, för vem blir inte lyckligare och glad av massa dans och lekar? Men framför allt var det för mig, som skriver min kandidat i pedagogik, viktigt att få se ett annat klassrum än det vi har här hemma. Vad är essensen i lärandet och vart är det riktig kunskap föds? Behövs all den är tekniken alla skolor ska fyllas med, är det matten som är det viktigaste och hur kan vi i skolan arbeta för en bättre värld? Egentligen behöver vi inte mer än människor som vill lära, människor som vill lära ut och människor som förstår att de inte är fullärda bara för att de är de som lär ut. Ett rum men nyfikna människor är det som behövs, varken mer eller mindre. Sen kan teknik, pengar och andra materiella ting göra vissa saker enklare men jag tror det är viktigt att se bortom det där och minnas vad skolan faktiskt är och vad den syftar till att göra. Och det tycker jag att gruppen har lyckats med, att arbeta i student-par, nära kommunikation, teman och glädje är några av viktiga delar för det de lyckats med hittills. Och mer ska det bli, tänk vad ni gjort när ni far hem igen. Allt det ni lärt er och det ni lärt andra. Och sen kom då den där ledigheten, jag och Sofi tillbringade lite tid i Stone Town och sov en natt i Paje. Plaskade i vattnet och vilade, vilade och bara vilade. Sen, sen var det dags för ett litet gäng att fara in till fastlandet och hälsa på savannens djur i Mikumi Nationalpark. Och OM vi träffade djur, vi bodde grannar med dem! Jag tror jag hade någon föreställning om att vi skulle köra omkring, spana och leta efter djuren men icke. Så fort vi körde innanför parkens portar stod det två giraffer och hälsade oss välkomna, impalor så långt ögat nådde och i ett buskage låg en lejonhona med två ungar och vilade. Alltså lejonungar! Sen var det elefanter, bufflar, gnuer, babianer, flodhästar, krokodiler, fåglar i alla olika färger och inte att förglömma flugor för hela slanten. Det var så vackert, så vackert att jag inte riktigt kunde ta in allt vi sett och upplevt första dagen, inte ens andra dagen när vi kom hem till två giraffer till lunch och sen fick påhälsning av en elefantmamma och hennes unge. Men, jag tror att jag kanske fattade vart vi var när jag tidigt den tredje dagen vaknade av en elefants frustande och ett lejons rytande och det där morrandet de gör i halsen. Då kände jag att ja, vi är mitt på savannen och det bor djur precis utanför vår dörr. Och jag är så tacksam för att jag har och fick den möjligheten att uppleva det här. Att få fara ner till en annan världsdel, en annan kontinent, ett annat land och få lära så oerhört mycket. Jag är tacksam och glad att jag fått uppleva detta tillsammans med min syster och hennes nya vänner. Avslutningsvis vill jag säga tack till alla som öppnade sina armar och hjärtan, jag har haft en helt underbar tid hos er och jag hoppas verkligen att jag kan hålla mitt löfte om att komma tillbaka en dag. Allt gott kära vänner!

Vi ses i Kiruna och på Pamoja-festivalen!

 

/Anna på besök
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grymt bra lovvecka och tack för blogginlägget Arvika-Anna.
Tack och bock för mig!
/Sofi
 

Kommentera här: