Why I fell in Love with Zanzibar.

Hittat i mina gömmor från tiden på Zanzibar: 
 
Det finns många anledningar till att älska den här ön. De vackra färger alla bär reflekterar på något sätt känslan som konstant infinner sig i min själ. Känslan av en annan slags lycka. Bland de många svårigheter och utmaningarna samhället här möter, en annan slags svårigheter än de vi möter fast ändå inte särskilt annorlunda, finns en annan slags lycka. En annan slags gemenskap och en helt annan syn på livet. Jag letar efter ett ord att sätta på det, för det är så vi gör. Ett ord som ger en förklaring. "Simpel" skulle en kunna kalla den. Lyckan. 
 
De har någonting som vi inte har. Kunskapen om vad livet handlar om, något som de flesta av oss för längesedan har glömt. 
 
Det är inte alltid jag håller med om det jag ser. Jag tror inte att livet går ut på att hitta någon att dela sitt liv med och skaffa familj till exempel. Men för många andra gör det det; här liksom i Sverige. 
 
Det finns saker jag tycker mindre om. Som att bli kallad "mzungu" för jämnan (som betyder ungefär viting). Att håret ser ut som skit. Att konstant bli frågad om jag är gift. Att det aldrig finns bananer i Makunduchi på torsdagar. Att duscha i saltvatten. Flugorna som kittlar en när en sover. Att benen domnar bort när jag åker daladala. Att det är högt tidvatten när jag vill sola och lågt tidvatten när jag vill bada. 
Ingen av de här sakerna betyder egentligen någonting, när man ser alla de saker som får ens insida att bli alldeles färgglad. 
 
Som att havet alltid är blått. 
Alla dessa underbara färger på kläderna, växterna, frukterna. 
Att alla hälsar på en när en cyklar förbi någon. 
Att en kan köpa lokalproducerad mat.
Att människor sitter utomhus och umgås. I en trädkoja, utanför sin affär eller på stranden. Det spelar liksom ingen roll. 
Palmerna, skramliga cyklar, ett språk som är svårt att förstå. 
Hyddor med palmbladstak, krokiga vägar och gigantiska baobadträd. 
Kvinnor som går och plockar sniglar på stranden. Män som förhoppningsvis kommer tillbaka från en fisketur. 
Böneutropet som får en att undra om det finns någonting annat där. 
Geten som bräker av lust. Den andra geten som skriker av ouppskattad uppmärksamhet av den första geten. 
 
Jag har till och med fått någon slags hatkärlek för den steniga vägen vi måste cykla på vareviga dag. Alla punkteringar och sanden som fastnar på huden och i håret glöms liksom bort när jag inser. Inser vad lycka kan handla om. 
 
Jessica

Anledningen till bloggtystnaden...

Ber om ursäkt för bloggtystnaden! Den här gången har vi dock en bra anledning: den 23:e april landade vi på Arlanda, och splittrade på oss för en vecka då var och en åkte till sina hemtrakter. När vi var tillbaka i vintriga Kiruna den 2:a maj, så började vi med fullt ös fixa och greja inför något stort, viktigt och spännande, och nånting som bara två veckor sedan kändes lite kaotiskt...
 
 
 
 
... nämligen årets viktigaste festival: Pamojafestivalen!!! Som står för mångfald, antirasism och andra vettiga och viktiga grejer! "Pamoja" är ju swahili och betyder "tillsammans", och så får vi den här festivalen faktiskt fungera - just tillsammans!
 
Alla bilderna är från funktionärssträffen igår, och IDAG BÖRJAR FESTIVALEN! Om du är på trakterna så kom och kolla på film och fina utställningar, och lyssna på föreläsningar eller grym musik - vi håller hus på folkhögskolan, Gallerian och Folkets hus i Kiruna, och på lördagskvällen har vi lockat självaste Maxida Märak till Ferrum, woop woop!
 
Och ifall du inte redan gör det så gå in och gilla Pamojafestivalen på Facebook och Instagram, för där finns info om scheman och artister och säkert kommer vi lägga upp bilder under själva festivalen också! PEPP, nu kör vi!