HÄR BOR VI

Fredagseftermiddag och helgen väntar! 
Dagen till ära tänkte vi bjuda på några bilder på hur vi bor. Innan vi flyttade hit fick vi önska mellan tre olika boendetyper. Ett eget rum med kokvrå, delad dubblett eller ett rum på kursgården (vandrarhemmet).
 
Emma hamnade på kursgården, en byggnad som ligger strax intill skolan, tillsammans med fyra andra från klassen. Att kunna lämna rummet 08.27 för att vara i tid till lektionen 08.30 är fortfarande en lyx, så nära!
Tegelbyggnaden som syns till vänster i bild är skolan.
 
Rummet är väldigt litet men samtidigt väldigt mysigt. Egen toalett och tv på rummet är såklart ett extra plus! (vilket inte de andra rummen har...) 
 
Kök och dusch (och bastu!) delar vi med andra gäster på vandrarhemmet. Köket har även blivit en gemensam plats för klassen att hänga på, laga mat och spela spel ihop. 
(Halva köket syns inte på bild)
 
Nu går vi till dubbletterna! 
 
Här i dubbletten 7/8 bor Ellinor och Sofia. Det ligger på samma åvstånd från skolan som kursgården, såhär bor åtta av oss från klassen. 
Välkommen in
 
Likadana rum men ändå så olika. Extra mysigt är det nu när snön täcker fönstrerna och man får tända levande ljus.
 
En stor fördel för oss i dubetterna är att vi har eget kök och badrum. Det är uppskattat att kunna laga mat och låta disken vänta till dagen därpå. 
 
Badrummet är litet men man får nästan plats, om man står med halva kroppen utanför när man ska tvätta ansiktet på kvällarna. 
 
Ikväll väntar halv åtta hos mig för vissa och glöggmys för andra. 
Hoppas ni får en trevlig helg!
//Emma och Ellinor

Känslor för Kiruna

Hej! Här kommer ett långt inlägg till ert förfogande. Något för den lässugna kanske. Ett resultat av fleråriga tankar samlade och ordade på försök. 

---

18 november. Ledig och lördag. Vaknade klockan 12.05, solen till syntes osynlig bakom tjocka moln. Idag är det dags för Norrbottens största skidtest här i Loussabacken precis bredvid, och många i klassen gick dit för lite utförsåkning. Jag själv kan inte åka längre på grund av skador på mina ben, det känns tråkigt, men åren har gått, och jag minns hur  jag ändå oftast var rädd när jag åkte. Rädd för det där våghalsiga och stundtals okontrollerade. Vet att det inger många adrenalin och lyckorus, men inte så mycket till mig, faktiskt. Det var en aktivitet för mig, som vilken helst annan, typ. Och under skoltiden, ännu mer fruktan. Friluftsdagar i backen, att boka skidor och behöva ange vikt, som sedan öppet fladdrade på en papperslapp ihop med mitt namn fasttejpad vid toppen av skidorna. Att rusa fram och knövla ihop den lappen i panik, för att ingen skulle se siffrorna. Nu blev det här ett sidospår och jag tänkte skriva om något helt annat. Men intressant ändå, skrämmande, att dra sig till minnes av saker som den där. Hur djupt rotat kroppshets kan vara, var, är, och att det mer eller mindre förekommer i alla rum och arenor.

Nu över till vad jag egentligen ville skriva om, som jag länge tänkt skiva om men aldrig kunnat, det är svårt att samla ett virrvarv av tankar och känslor men jag gör ett försök. Klockan 14.15 idag knyter jag på skorna för att hinna gå ut en stund medan de fortfarande är någorlunda ljust ute. Som sagt ingen sol till synes idag, men dagsljus finns ändå fortfarande till viss del, även om det är kort, och jag visste att jag hade brottom. Går vägen ned mot Camp Ripan bakom Folkhögskolan och vidare in mot skogen och elljusspåret där, ser efter var jag trampar för att inte förstöra för alla längdskidåkare, tar av på en stig i skogen, hyffsat upptrampad. Den löper på en höjd och gav utsikt över Loussavaara och dal-landskapet nedanför. Den lilla sjön, eller myren, täckt med is och snö. Träden vitfluffiga som kristaller, och i grupp är de som bommul. Ingen vind, inget ljud. Allt är så vackert så jag ställer mig på stället helt stilla och bara tittar. Får en emotionell krash över synen och tanken på denna natur. Detta fält präglat av skogsbruk, gruvdrift och pengar. Allt handlar om pengar. Pengar köper folket och marken, oavsett var.

Jag känner en samhörighet med naturen på ett sätt som känns svårt att beskriva. Bandet av samhörighet är inte bara till naturen utan till mer eller mindre allt som finns här. Det känns som att vartenda hus, varenda väg, varje snökristall, är en del av mig. Kiruna känns som hemma, fast faktum är att jag kommer från en plats ganska långt här ifrån. Till Holmsund där jag kommer ifrån är det  613 kilometer. Ungefär 7 timmar i bil, om man kör över Luleå.  Det är 645 kilometer till Stockholm från mitt hem i Holmsund, och trots de där extra kilometrarna så tar det ”bara” 6 timmar och 40 minuter att köra den sträckan. Anledning till det, skulle vara att vägarna söderut är bättre. Allt är bättre söderut, om man ser till pengar, resurser och satsningar. Jag kan språka även om det en hel del.

Men ska nu klargöra min tanke och poäng med att jag känner mig så hemma här i Kiruna. Så hemma, för att det är så lika här. För att det är inom den enorma yta i Sverige som vi kallar Norrland, och det finns en enorm samhörighet i det. En delad upplevelse av nedmoneringen och sorgen och frustrationen som kommer med den. Kiruna i mitt hjärta, jag har älskat det här sedan dag ett. Det är något så vackert och tillräckligt med det småskaliga, och det behövs inte mer. När jag reste hem på vårt höstlov för några veckor sedan, reste jag för första gången i mitt liv söderut för att komma hem. Och det, kändes helt upp och nervänt. Men jag har missat den här delen av Sverige innan, och det finns en hel bunt människor som missat mycker mer än mig. Som aldrig varit norr om Gävle. Av någon anledning brukar gränsen dras där. Och kollar man Gävle på en karta, ser man att det finns en hel del kvar sen.

Det är Norrland som återstår. Hit åker andra som mest på semester, eller för det där välbetalda jobbet i den enorma natur-industri som pågår här. Vindkraft, vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift. Hiskeliga summor pengar, resurser ingen skulle kunna leva utan. Och vad finns kvar sen? Var är tacket för att vårt land, för att vår del av landet, förstörs och utvinns för att försörja er. Tacket är inget. För det finns inte ens. Istället hör jag människa efter människa oja sig över detta landområde. Över ängsligheten, och de uråldriga fördomana, som att vi som bor här lever på sprit och bidrag. Också ihop med frågeställningar om varför Norrland ens finns egentligen? Det är ju ”fett onödigt”? Och ingen bor väl ens där, fortfarande.

Norrland är allt, och det är skam att så få människor vet det eller inser det. För sanningen är, att södra Sverige hade inte funnits om det inte vore för de tillgångar och de jobb som vi gör här. Hör ni det? Södra Sverige skulle dö utan oss. Men istället så är det vi, istället är det 65 % av hela det här landet, som dör, för dom. Och dom är inte ens tacksamma. Dom fattar det inte ens.

Tårarna rinner ner, vet inte om det är sorg eller frustration som är starkast, eller båda. Klockan slår 14.45 och jag står kvar där, stilla, på stigen ovanför det sluttande landskapet och ser lamporna i skidspåret tändas, en efter en. Det går som en löpeld genom landskapet, långt bort i riktningen mot Kurravaara. Lyser upp med sitt ihärdiga och starka sken. Som en manifestation av facklor i protest, i ett rop på hjälp. Arrangerat av ingen mindre än skogen själv. Jag tar upp telefonen ur fickan och försöker få en bild för att minnas, sedan åker telefonen ner i fickan igen och jag går hem.

Idag var en dag som så många gånger annars här. Hänförande vacker och full av liv. Vi är många som bor kvar här än i det som i folkmun kallas Norrland. Och vi älskar vad vi har, även om det mesta ges bort till dem till söder. Men nu finns en rädsla om att inte få finnas kvar. När skolor tvingas stänga, företag går i konkurs, jobb försvinner, bostäderna försvinner, knytpunkter som kollektivtrafik och affärer försvinner, går vi i en hård motvind i den hinderbana som råder. Men skinnet på näsan har alltid varit tjockt, och blir nu stämndigt tjockare. Vi är överlevare. Vi ger oss inte, inte än. För vi värnar om denna plats i landet, som vi kallar för vårt hem.

 Skogens fackeltåg klcokan 14.45 idag.
 
 
Styrkekram// Daniela

Without the dark the light won't show

Jag tycker inte om Kiruna. Eller, jag har egentligen inget emot Kiruna, jag tycker bara inte om att vara här. Det var den enda saken jag egentligen var orolig över inför den här utbildningen, att bo här uppe.

Jag har ingen relation till den här staden sedan tidigare och jag såg detta som en möjlighet till att utforska den norra delen av landet då jag aldrig har varit så här långt upp förut. Men när jag landar på Kirunas flygplats efter ett höstlov hos min pojkvän i Stockholm så är klaustrofobi det enda jag känner. Och jag fick min första panikångestattack av att sätta på mig skorna inför att åka till Arlanda och flyga tillbaka hit efter min första lilla semesterhelg i Stockholm i oktober.

Samtidigt älskar jag att vara här. På den här skolan, med de här människorna. Jag älskar att ha lektioner med mina duktiga lärare och jag älskar att spendera all min vakna tid med mina underbara klasskompisar.

Jag har ju bott här ett tag nu och det har varit ganska fantastiskt. Jag har lärt mig mycket om både världen och mig själv. Det är bara några veckor kvar i Kiruna och även fast jag är fruktasvärt mörkrädd så ser jag ändå fram emot att vara med om hela dygn utan solljus innan det är dags för jullov och sedan avfärd till Zanzibar. Jag brukar tänka på ordspråket "without the dark the light won't show" ibland, och extra mycket just nu. Utan den klaustrofobiska känslan jag får av Kiruna hade jag inte längtat hem till den lilla kommunen i Värmland som jag är ifrån. Utan den fruktansvärda saknaden av min pojkvän hade jag inte uppskattat tiden med honom lika mycket. Utan knäskadan jag fick på midsommardagen hade jag inte uppskattat att nästan kunna gå normalt. Utan mörkret i Kiruna hade jag inte sett fram emot ljuset på Zanzibar lika mycket. 
 
Vad jag vill ha sagt är att även om jag ibland gråter över att jag bor i Kiruna så lär jag mig väldigt mycket av det, och jag är glad över att jag har utsatt mig för den här utmaningen. För utan de svåra stunderna vet man inte när man har de bra stunderna. Utan mörkret syns inte ljuset.
 
bild från igår kl 13:40, strax innan solnedgången, i skogen som vi har utanför klassrumsfönstret
 
 
/Maja