Halva terminen har gått!

Intresset för den här utbildningen, förutom det uppenbara, det vill säga att studera mänskliga rättigheter, har för många av oss säkerligen varit äventyret att få bo, leva och praktisera på Zanzibar. Och alla upplevelser därtill. Men, så flög vi in över Kiruna, 200 kilometer norr om polcirkeln och jag kan garantera att allas våra hjärtan slog ett extra slag, när planet flög in över Torneälven och enorma vidder av skog och mark sträckte sig sjumila omkring oss. På två månader har vi upplevt ett Kiruna som välkomnat oss med öppna armar och som gett oss så mycket, redan.

Jag valde att hoppa på den här utbildningen för att vidareutbilda mig och komma bort en stund från min inrutade vardag – att lämna alla känslor från mitt jobb som socionom och i övrigt stormande privatliv på hatthyllan hemma i Stockholm. Men så blev det inte. Istället rullade känslorna dundrandes in i takt med LKABs malmtåg som fraktar miljontals ton, dag och natt, fram och tillbaka mellan hamnen och gruvan. Det sägs att det ska finnas en vagn bland alla tusentals, i gyllne guld och när en ser den får en önska sig något. Jag har än inte sett den. Om jag gör det vet jag nu dock precis vad jag ska önska mig. En får bukt på sina önskningar nämligen, såhär när det ibland inte finns annat att göra än att lyssna till tystanden. Kiruna blir vad en gör det till. Och det finns nåt lockande i att allt inte är tillgängligt för en jämt (söndagsstängt osv). Det är liksom lite mer ok att ha tråkigt här. Inte för att jag upplever att jag har tråkigt. Snarare att jag inte känner stress och press över att vara så jävla lyckad hela tiden.

Jag har upplevt mer på dessa två månader än vad jag vågat hoppas på. Tillsammans med 15 stycken nyfunna vänner har vi tagit oss igenom grupprocessens första faser av smekmånad, konflikter och platåfas och slutligen tillsammans skapat oss en ny identitet med varandra. Det är ingen lätt match, men underlättas av att vi tillsammans har plaskat kring på myrar bland miljontals av mygg, vandrat långa leder i Abiskos magiska natur, bastat i Kurravaara och badat i älven, käkat söndagsbuffé, käkat våffelbuffé, ätit oräkneliga souvaspitas, gått på mysiga marknader, dansat nätterna igenom, haft knytkalas, haft spelkvällar, gått med i filmklubbar, träningsklubbar och i brist på annat att göra - syjuntor. När vi inte går i skolan då, vilket vi ju faktiskt gör varje dag.  I skolan pratar vi om allt vad som hör mänskliga rättigheter till. Det tar och det ger och det tär på psyket och orken. Ibland går vi tysta hem, försjunkna i nya tankar och insikter efter skoldagens slut, ibland i sorg över att världen ser ut som den gör med en känsla av att det egentligen är hopplöst och åt helvete med allt.

Den känslan, är dock en inbillad känsla som fått namnet progressofobi (kolla in www.progressofobiupplysningen.se).  Det vi gör här och vad människor runt om i världen gör för att främja mänskliga rättigheter – det skapar förändring. Världen är en bättre plats idag än den någonsin har varit.  Jag är väldigt glad att få vara en del av en utbildning och en klass där alla på sitt egna lilla vis, har en längtan och strävan efter att arbeta för mänskliga rättigheter och lämna efter sig en värld som är lite bättre än den vi hade igår.

Och på tal om igår… då gav vi oss ut mitt i natten, bort från stan, la oss i snön under gnistrande norrskenen, i meteorregnet och räknade stjärnfall. En lördagsnatt jag sent kommer att glömma.

 

/Anna-Sofia

 
 
 

Foto: Jenny Gast

 

Kommentera här: