Zanzibar och elektriciteten.

Här kommer en några veckor gammal text som jag skrev när jag tänkte mycket på elektriciteten. Så att fläktar inte funkar är ett mindre problem i dagsläget, men det mesta känns igen.
//

Elektriciteten här är opålitlig och något av ett dagligt problem. På kvällar och nätter också för den delen. Vissa dagar helt frånvarande i vårt hus.
Elen försvinner flera gånger om dagen, och så är det med det. Ibland är det mildare avbrott och bristningar, ibland sprakar hela elledningar upp i blixtar och dunder tills de brinner av. "Matatizo" som de säger själva här, och det är det ju.

Framförallt när det är kväll och dagsljuset försvinner. Och allt blir mörkt. Du ser inte ens dina egna fötter. Men inte är det bara belysningen som slutar funka, förstås. Allt drivet av el stannar. Fläktar till exempel. Nu har inte många lokalbor det, men vi märker det även på eleverna i skolan, nu när vi äntligen fått fläktar dit, att de gånger strömmer gått och fläktarna inte funkar är jobbiga för eleverna också. De är vana klimatet på ett sätt som vi inte är, absolut, men 35 grader och fukt är jobbigt för alla människor, det kommer man bara inte ifrån.
Och inte alla har heller radio, telefon, TV eller tillgång till internet, men många träffas tillsammans och delar, det drabbas utan el. Möjligheten att följa med i nyheter och annat som sprids via medier. De som förvarar mat kallt i kylskåp drabbas i att bakterier kommer till de livsmedel som av och till förlorar kyla, om och om igen.

Och det innebär också inget rinnande vatten. Inte många lokalbor som har det heller, men jag har lärt mig att många med företag drabbas på detta sätt. Och hur priser på mat och bensin ökar, när tillgången på vissa varor blir sämre. Gatlyktor finns oftast inte ute i allmänheten, så där ses liten skillnad, då de få som finns för det mesta inte funkar ändå.

Det värsta när elen försvinner är att man aldrig vet när den kommer tillbaks. Handlar det om en timma, två? En dag? Eller blir det som det blev 2010 när hela strömkabeln till fastlandet brast sönder och samman och det var total blackout från el under 3 hela månader. 90 dagar. Från december till mars. Det är högsäsong, men inga turister kom då, förstås. Och det drabbar ön också, eftersom turism betyder inkomst för många.
Dock är det för det mesta så att hotellen inte står strömlösa, faktiskt, för de har sina generatorer som back up och har råd att betala dieseln för att driva dom. Detsamma gäller inte för lokalbor.

Och det finns en sådan tyngd i det faktumet, om vi nu ska återgå till verkligheten lokalt. Och det är att det här är ett samhälle med väldigt bristfällig infrastruktur. Och att det heller inte satsats på och investerats i modern och hållbar energiförsörjning... Och att många personer även i den frågan känner att nyckeln till lösningen är att vänta på bistånd och hjälp utifrån. För att det inte finns någon riktig tilltro till den egna ledningen och de egna krafterna. Tillbaks till det jag tidigare varit inne på, om medfödd hjälplöshet och passivitet.

Allt har liksom stannat upp i ett krampaktigt andetag. En evig väntan på förnyelsen och löningen. 

Fast mitt i allt finns också en acceptans som inte ska glömmas, trots allt missnöje folk känner, och det är att "This is Africa". Som att det förklarar allt.
Jag har hört så många säga det.
Normaliseringsprocesen har fått folket här att nöja sig med mindre än de förtjänar. För de tänker att det "bara är så", och alltid kommer vara det.

Kanske så är det också svårt att sakna något som man aldrig haft. Jag vet inte. Jag bara noterar, och spekulerar.

// Daniela


Kommentera här: