Zanzibar-time



En vän frågade mig om det är som jag tänkt mig att vara här. Det är det inte. Det är allt annat och lite till. Allting är mycket verkligare än vad jag hade föreställt mig när jag satt hemma i Sverige och drömde mig bort. Vi lever i ett paradis. Några meter ifrån indiska oceanen. Den tropiska hettan har tagit oss alla med storm, mer eller mindre. Varje dag är kantad av svettattacker, värmeutslag och eftersvettningar. Vi dricker resorb på längden, bredden, tvären och ändå får vi vätskebrist. Och varje dag möts vi av kulturkrockar, vissa små, andra mer påtagliga. Som det här med tiden. På Zanzibar stressar en inte. Här har allting sin tid. Finns det bara en förklaring till förseningen så är du förlåten. Om du bokat in en träff med någon klockan sexton kan denna träff lika gärna ske klockan arton, och det är inget konstigt med det. Stress som koncept verkar heller inte existera. Att röra sig framåt gör en i sakta mak, ett steg i taget och beställer du en maträtt på en restaurang så är det inget konstigt om du får vänta i en timme på din vegetariska paj. Det kallas Zanzibar-time. Att tiden är rörlig och inte så nogräknad. Det fascinerar mig ungefär lika mycket som det skrämmer och förundrar mig. Jag är bra på att stressa. Skynda. Springa mot målet. Men det är som att det inte fungerar här. Om något ska göras ordentligt så behöver det tid. Om du hjälper en vän så stressar du inte till mötet med nästa vän utan du tar dig tid att dricka en kopp kaffe med en tredje vän på vägen. Och det går inte att skynda när du cyklar till skolan för då kommer du fram alldeles genomsvettig och utmattad. Att skynda långsamt vinner du på. Manjana, manjana. Jag påminner mig själv varje dag, ibland flera gånger om dagen. Kanske är Zanzibar-time det bästa som kunde hänt mig. 

Allt gott,

Måna

Kommentera här: