Innan klockan slagit åtta.

Det är morgon i Makunduchi. Jag sitter i den solblekta hängmattan och äter en mango och dricker blaskkaffe medan luften långsamt blir hetare. Jag hoppar upp på min rostiga gamla cykel som fastnat på den trögaste växeln och vars däck långsamt pyser ut sin luft och tar de första utav de cirka 600 tramptag som tar mig ut på den asfalterade vägen som leder till skolan. Lervägen dit, fylld med grus och sten lämnar mer att önska. Indiska oceanen till vänster om mig står i ebb och fiskarna är på väg tillbaka in med dagens fångst.

Solen bränner redan i nacken fast klockan inte slagit åtta. Det är vindstilla. Idag blir en varm dag. Svetten tränger sig fram på bröstet. Rinner längs med magen under min långa klänning. På vägen möter jag gamla kvinnor, rynkiga, smala, starka, märkta av solen. Klädda i tusentals färger, i kangas – ”the voice of women” – bär de hinkar med sjögräs på huvudet. De går långsamt. Pole pole. Hamna Haraka. Jag säger ”shikamoo”. De ler och svarar ”marahaba”. Magra kor och getter samsas om den lilla föda som finns kvar efter en lång tid av torka – Makunduchi längtar efter det afrikanska regnet som inte liknar något annat.

Jag cyklar förbi byggarbetarna, de ser ut som vita spöken, färgade av stendammet där de för hand slår sönder stenar och sedan maler till grus i en gammal rostig maskin. Jag cyklar förbi restaurangen som är täckt med flyers av lokala politiker – där männen sitter och dricker sin frukost - uji – en slags välling som tar ett dygn att koka. Bredvid dem tvättar några sina bilar – var och en med sitt eget budskap – kubwa lijalo-  ”great things will happen”.

Träden på sidorna av vägen gör som naturen gör bäst – tar tillbaka det som först tillhörde den och växer ihop i sina kronor. Tar långsamt över det som människan förstört. Höns sprätter i jorden. Kycklingar följer pipande sin mamma.  

Jag cyklar förbi polisen som sitter vakt på sin stubbe utanför polishuset. I Koba har morgonen  vaknat. De enorma miti ulaya-träden skänker skugga och bildar en uråldrig mötesplats. Atmosfären doftar sött av jackfruit och daladalan in till Stone Town fylls med fler passagerare än som får plats. De små butikerna öppnar en efter en.  En man förbereder kycklingspett på grillen. En kvinna ingredienserna till urojo - den tradtonella soppan - och en lokal handlare lägger prydligt upp nyskördade tomater, passionsfrukt, okra och rödlök i grupper om fem och fem. En kvinna sopar utanför sin butik. Någon eldar. Det ryker och doftar brända löv. 

Under ett träd sitter sju män i sina Kufia – en traditionell hatt som mer liknar ett konstverk och som kvinnorna syr för hand i vad som tar tre till fyra månader. De hälsar mig ”välkommen” – Karibu - för hundrade gången i ordningen. ”Feel welcome, feel free, feel at home. Because this is your home now” – en fras jag fått höra så många gånger och som fortfarande värmer mitt hjärta.

Jag cyklar förbi mannen i den rostiga rullstolen med tre hjul, de tre kvinnorna som stigit upp tidigt och lagat kachori och sambusa som de säljer från vägkanten. Fem stycken kostar inte ens två kronor. Det doftar nybakad chapati från det lilla bageriet och den lilla flickan i huset mitt emot skriker jambo! jambo! jambo! och vinkar till mig med båda händerna tills jag cyklat ifrån henne så långt att hon inte längre ser mig.

Cykelverkstan är redan öppen.  Den består av ett gäng gamla däck som används som stolar och en cykel som hänger upp och ner i ett träd. Barn springer längs med vägen i sina skoluniformer med ryggsäckar större än dem själva. Kvinnor vilar i skuggan framför sina stenhus efter morgonens bestyr. Lastbilar kör alldeles för fort förbi så att dammet yr i luften. Männen som står upp bak i lasten skriker - habari asubuhi? - hur har din morgon varit? och jag skriker nzuri sana - mycket bra - efter dem. Moskéns dörrar står öppna. Signalen som indikerar att fisken är klar för försäljning ljuder.

Jag kommer fram till skolan och parkerar cykeln på vår innergård. ”The future is female” och ”Education is power for women” står skrivet i över väggarna. Jorden är röd. Bananerna snart mogna. Himlen blåare. Det gröna grönare. Vinden ljuvligare. Tjejerna är ett hav bestående av tusen färger.

Skolan saknar stolar. Vi sätter oss i en ring på golvet på den gamla luggslitna mattan framför den svarta tavlan som gått sönder fler gånger än den lagats. 

Klockan slår åtta. Framtiden finns.

// Sofia Forsén 

 

1 Anna:

skriven

Wow vad bra skrivet!!!!

Kommentera här: