Taxi? Marriage?

Som fortsättning på Linas beskrivande inlägg om hur vardagen i Makunduchi ter sig, vill vi tre som besökte Mombasa, Kenya, dela med oss av några ytterligare perspektiv. Det sägs ju att människan är ett vanedjur. Alldeles uppenbarligen har vi nu vant oss vid den standard och de förhållanden som erbjuds oss här. Många upplevde vårt hem som förvånansvärt och näst intill obekvämt lyxigt vid första anblicken, bara för det faktum att vi inte hade jordgolv eller hål-i-golvet-toalett som de allra flesta andra hem i Makunduchi har. Därefter har anpassningen till resten gått av bara farten. Exempelvis det sparsamma utbudet av affärer och varor, handtvätt av kläder, väntan på dalladalla (bussar) som aldrig tycks gå eller komma, och så vidare.

När vi så anlände i Mombasa (Marit, Ebba och jag) så verkade det som att ingen av oss riktigt hade reflekterat över att det var en mångmiljonstad vi skulle till, med allt vad det innebär. Det är trots allt inte så långt ifrån Zanzibar (endast 25 minuter med flyg) och många hade sagt att Mombasa är väldigt likt Zanzibar i klimatet. Så jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Jag vill i alla fall dela med mig av några kommentarer som fälldes under veckans gång, för de visar så tydligt hur snabbt man kan både vänja och vänja av sig vid annars självklara saker.

  • Den första roliga kommentaren kom i taxin på väg in till Mombasa från flygplatsen. Jag tittade ut genom bilrutan och utbrast: - De har ju våningshus här! Och vad mycket FOLK!

  • Den andra kommentaren stod Ebba för när vi hade hittat in till ett shopping center (!) och stod i en mataffär i storlek med… säg Coop Forum? Det vill säga GIGANTISK. Ebba i extas:

- Kolla HÄR, det finns flera sorters ketchup! Så mycket mat! Och indeed, det var inte bara tre sorters ketchup heller utan sex hela hyllor med flera meter ketchupflaskor på rad. Galet.

 
  • Den tredje kommentaren uttrycktes egentligen aldrig utan förblev endast en tanke, som det sedan visade sig att vi alla tre hade haft när vi handlat i affärerna. På Zanzibar används inga plastpåsar i samma galna omfattning som i Sverige, istället kommer inhandlade varor i en liten papperspåse. Plastpåsar med knytbara handtag är ju dock användbara (och därmed saknade) på många sätt i vardagen, t ex. för sopor, smutstvätt, förvaring av mat eller ömtåliga saker och så vidare. Följaktligen, när vi köpte våra första varor i Mombasa och får dem överlämnade i en plastpåse med handtag så tittade vi oss omkring som för att stolt få visa upp ”trofén/vinsten” för varandra. Samtidigt jublade det inombords: - Kolla, man fick en plastpåse! Den HÄR ska jag spara…

  • Till sist har vi kommentaren som vi alla tre uttryckte unisont, när vi satt på ett kafé för att äta lunch och endast hade väntat i 15-20 minuter innan maten serverades oss vid bordet. E+M+C: - Åh, vad FORT maten kom! Vårt bordssällskap som bott i Mombasa en längre tid såg föga imponerad ut, men i jämförelse med de 60-75 minuter man gott kan få vänta på sin beställning här hemma (på Zanzibar), så var det imponerande!

Ja, ni ser. Perspektiven förskjuts och saker som skapat frustration och ilska hemma blir till en normal del av livet. Vad spelar det för roll om det tar lång tid? Det är ju inte som att vi har en busstid att passa ändå…

Slutligen vill jag försöka beskriva den mest komiska sekvensen (i alla fall topp tre) som inträffade under veckan. Okej, äktenskap må vara viktigt här. Det är ett mål och ett obligatoriskt steg i livet som alla är överens om att man vill uppnå. Jag kan nog tala för alla (utom Patrick möjligtvis) när jag säger att förslagen på blivande makar har regnat ner över oss de senaste två månaderna. Fine, det finns en charm i det också. Men när en ung man har som jobb att hänga ut genom dörröppningen på en minibuss och i farten försöka ropa till sig så många passagerare som möjligt till just hans taxibuss – så borde inte tanken på äktenskap och blivande fruar ligga särskilt nära till hands. Jag tänker mig att han liksom har tillräckligt med att försöka samla pengar och hålla sig kvar på fordonet. Men tydligen inte. Just den här unge mannen glider förbi oss på en av Mombasas gator och ropar ”Taxi? Taxi?” medan han ser ut över de femtiotal personer som väntar på att kunna korsa gatan. När han inte får något positivt svar, men ser oss tre sticka ut ur mängden av människor på gatan, så erbjuder han istället med samma yrkesmässiga röst, den andra tjänsten han har att erbjuda: - Marriage?

Taxi? Marriage? Som att det är två på något vis likvärdiga alternativ, så ropar han ut dem samtidigt som han försvinner i trafikens myller och ändå inte hade kunnat höra eller agera om någon av oss faktiskt svarade ja.

- Christine

Frilufts dager i Mombasa

Vi hadde litt forskjellige alternativ for hvordan vi kunne tilbringe frilufts dagene. Noen dro på safari med Harald, noen ble igjen på Zanzibar for å utforske øya og Ebba, Christine og Marit dro til Mombasa, Kenya.

Ingvild, kusina til Marit har bodd i Mombasa i 1 ½ år og vi fikk gleden av å se noen av prosjektene hun har jobbet med. Det første besøket vi gjorde var til New Hope children’s centre and community school.

Dette prosjektet ble startet i 2004 som barnehjem og skole opp til 7. klassetrinn. Barnehjemmet og skolen leide lokaler noe som er dyrt og lite bærekraftig da muligheten for utvidelse er liten. Ved hjelp av penger fra donorer, sponsorer og privatpersoner fikk de kjøpt land og bygd opp en institusjon som rommer klasserom, bibliotek, datarom, lærerrom og et barnehjem.                                                                                                    

Skolen gir ca. 500 barn fra fattige kår i nærområdet muligheten til skolegang. På barnehjemmet bor det 35 barn som av ulike grunner som sykdom, rusmisbruk eller fattigdom ikke kan bo sammen med familien sin. Opprinnelig bodde det 50 elever på barnehjemmet, men 15 av barna har nå begynt på high school og bor på skolens område. Den skolen er også bygd opp ved hjelp av donasjoner.

 

 
Vårt neste besøk var til Aba Schole. Skolen startet som et senter for voksenopplæring, men en av lærerne, Beth, oppdaget at mange av barna i nærområdet ikke gikk på skole. Beth har en utrolig drivkraft og nå driver hun skolen for 16 barn på dagtid og på kvelden underviser hun voksne.                                                       
 
Møtet med barna og lærerne på Aba var veldig sterkt. Vi ble møtt med glede og kjærlighet og barna holdt en spontan konsert for oss i nærmere 45 minutter.

Metoden de bruker på skolen er utradisjonell i Kenya, da mye av fokuset ligger på kreativ utvikling og ikke bare på grunnemnene.                                                                                                                         

Muligheten til å utvikle skolen fikk Beth etter et tilfeldig møte med norske Lindsey på en buss. Lindsey spredde ordet til Ingvild og sammen har de skaffet penger og sponsorer sånn at Beth har kunnet utruste klasserommene, ansette flere lærere og gi alle barna to måltider i løpet av skoledagen.

Den siste institusjonen vi besøkte var Sahajanand special school. Forskjellen fra de andre skolene er at denne er statlig. De 400 barna her har forskjellige handikap som autisme, cerebral parese, microcephallus (en sykdom som gjør at hodeskallen slutter å vokse allerede i fosterstadiet) og Downs syndrom. Barna bor på skolen fordi foreldrene ikke har mulighet eller kunnskap til å ta seg av de spesielle behovene til barna, i tillegg er 150 av barna er foreldreløse.                                                                                               

I Skandinavia har man gått bort i fra å samle barn med handikap på store institusjoner, men her i Kenya er det et bedre alternativ enn at de blir satt på gata fordi foreldrene ikke vet hvordan de skal ta seg av barna. På Sahajanand får barna skolegang, pleie og omsorg. Noen lærer også enkle yrker som gjør at de kan klare seg når de blir voksne.                                                                                                                                      

Etter besøkene har vi reflektert over alle inntrykkene de har gitt. Det er ingen tvil om at disse barna virkelig har fått en ny sjanse i livet. Vårt inntrykk er at barna ikke har loven på sin side, det er fortsatt lov å slå barn i Kenya og det skal mye til for at noen griper inn og tar et barn fra sine foreldre ved misbruk.                

Det gir derfor håp når vi møter mennesker som har dedikert sitt liv til å hjelpe disse barna. På alle institusjonene er mottoet og visjonen å gi en trygg oppvekst til barn som har fått en dårlig start på livet. Det fokuseres ikke bare på primærbehovene som mat, vann og tak over hodet. Forutsetningene til et bedre liv er gode med kjærligheten, omsorgen og ikke minst skolegangen de får.

 

- Marit, Ebba og Christine

English translation:

We were given different options for how we could spend our week off. Some went on safari with Harald, some stayed on Zanzibar to explore the island and Ebba, Christine and Marit went to Mombasa, Kenya.

Marit’s cousin has lived in Mombasa for 1½ year and we were lucky to get to visit some of the projects she’s working with.

The first visit we made was to New Hope children's centre and community school. This project was started in 2004 as an orphanage and school for children up to 7th grade. The orphanage and school rented premises, which is not a good solution since it is expensive and they had little possibility of expansion. Using money from private and business donors and sponsors they purchased land and built an institution that houses classrooms, a library, a computer room, a staffroom and an orphanage.

The school provides about 500 children from poor conditions in the surrounding area the opportunity to attend school. The orphanage is home to 35 children who for various reasons such as illness, substance abuse or poverty cannot stay with their family.

Initially there were 50 students living in the orphanage, but 15 of the children have now started New Hope high school, which offers boarding. This school is also built with the help of donations.

Our next visit was to Aba Schole. The school started as a centre for adult education but one of the teachers, Beth discovered that many of the children in the community did not go to school. Beth has an incredible determination and she now run the school for 16 children during the day and at night she teaches adults.

The meeting with the children and teachers at Aba was very emotional. We were greeted with joy and love and the children held a 45 minutes long spontaneous concert for us. The method they use at school is non-traditional in Kenya, when much of the focus is on creative development and not only maths, sciences and language. Beth got the chance to develop the school after a random meeting on a bus with a Norwegian woman, Lindsey. She spread the word to Ingvild and together they raised money and sponsors so that Beth has been able to equip classrooms, hire more teachers and give all the children two meals during the school day.

 

The last institution we visited was Sahajanand special school. The difference from the other schools is this school is run by the government. The 400 children have various disabilities such as autism, cerebral palsy, microcephallus (a disease that makes the skull stop growing already in the embryonic stage) and Downs syndrome.

The children live at school because their parents are unable or don’t have the knowledge to take care of their special needs; in addition, 150 of the children are orphans.

In Scandinavia we no longer place children with disabilities in large institutions, but here in Kenya it is a better option than being left on the streets because their parents do not know how to take care of them.

In Sahajanand children receive education and care. Some also learn simple skills that allow them to survive when they have to leave the school.

After the visits we have reflected on our experiences. There is no doubt that these children really get a second chance at life. Our impression is that children in Kenya do not have the law on their side, it is still allowed to hit children and it is highly unlikely that someone intervenes and removes a child from its parents in the case of abuse. It therefore gives hope when we meet people who have dedicated their lives to helping children.

At all institutions the motto and vision is to provide a safe upbringing of children who have had a bad start in life. The focus is not only on the primary needs such as food, water and shelter. The conditions for giving children a better life is strong by giving them love, care and especially by giving them good education.

- Marit, Ebba og Christine

Veckobrev v. 50

Den näst sista terminsveckan lider mot sitt slut och lika fort var den gjord som alla föregående. Just nu känns det direkt nödvändigt med ett jullov och ett närliggande miljöombyte från Kiruna till Makunduchi, för att vi ska få en chans att smälta allt vi hunnit med under hösten.

Trots att vi saknar vår frånvarande lärare Johanna så har en hel del hunnits med under veckan. I måndags hade folkhögskolan besök av en yrkesofficer från Försvarsmakten som skulle berätta om sommarens GMU (grundläggande militär utbildning) här i Kiruna. Besöket föregicks av förberedande diskussioner i klassrummet om vilken roll det svenska försvaret har ute i världen och i våra liv. Somliga tyckte att Sverige har en skyldighet att ingripa till civilbefolkningens försvar i länder där staten eller militären själv förtrycker sitt folk, för vem ska annars försvara deras rättigheter? Andra tyckte att Sveriges roll bör vara mer kommunikativ och konfliktlösande, eftersom användandet av vapen och våld aldrig kan resultera i fred. Som ni hör var det inga frågor man löser på en kafferast direkt, men det kändes bra och viktigt att ha fått perspektiv på informationen som sedan gavs.

I onsdags fyllde vi aulan för andra gången. Den här gången var det i syfte att förbereda skolan på konceptet Köttfri Måndag, som kommer att införas till vårterminen. Filmen Earthlings visades och vi var många som ganska snart inte orkade sitta kvar i salen, utan fick gå ut och ta en paus för att sedan återkomma. Detta trots att man först tittat bort, hållit för öronen, gråtit, snorat och försökt tänka på annat under de jobbigaste sekvenserna. Earthlings visar på ett dramatiskt och chockerande sätt hur mänskligheten (dvs. vi, du och jag) missköter djuren och naturen för vår egen vinnings skull. Även om just jag inte är den som piskar, slår, sparkar, plågar, bränner, dödar, hånar, hugger eller utsätter djur för olidlig smärta och rädsla – så bidrar jag indirekt till att den hanteringen får fortgå genom att konsumera det kött eller den läderjacka som är resultatet av processen. Eller det djurtestade sminket, eller det dunfyllda täcket, eller…

Som jag (och säkert flera med mig) kände under och efter filmen, önskar jag inte någon annan av er att känna. Ändå är det inga direkta nyheter, många av oss vet redan hur grym verkligheten kan vara och är. Men fortfarande, så är den viktigaste poängen att just sitta kvar, försöka stå ut och utsätta sig för den obekväma sanningen så länge man någonsin klarar av det. Att inte stå ut är ju ett gott tecken på din empatiska förmåga, men att ge upp helt och blunda för sanningen vore egoistiskt, oansvarigt och precis vad filmen handlar om. Men också det, vill jag tillägga, är mänskligt.

I fredags var breakdansgruppen Until The End Crew i skolan för uppvisning och workshop! De har för övrigt varit med och tävlat i tv-prgrammet Talang som sänds våren 2014, missa inte det! De var hur duktiga som helst, och på workshopen fick alla modiga sätta sin styrka, smidighet och taktkänsla på prov. Dagen slutade med luciatåg och lussefika. Mycket bra dag!

 
 

Hoppas att ni alla fick en fin helg och att ni sköter om er!

//Christine

PS. Soran Ismail ifrågasatte under showen i lördags vad vi Kirunabor egentligen gör här uppe och att vi måste vara dumma i huvudet som inte fattar att det är för kallt och för jävligt för någon att bo här. Med tanke på temperaturen som under ett dygn denna vecka skiftade från -35 till +7 grader, samt den våldsamma storm kombinerad med glashalka som följde på det, så måste jag säga att jag börjar tänka i samma banor... Någon emot? DS.