I sprickorna kommer ljuset in

Det är en regnblåsig söndag i oktober. Det känns på vindarna att vintern är nära nu. Kiruna har svepts in i ett grådisigt dimhölje och på något vis speglar det också hur världen ser ut på den politiska och globalkatastrofala fronten. På nyheterna läser jag om masskjutningarna i Las Vegas, oskyldiga människor som skjuts ner på en musikfestival, jag läser om Göteborg, där den nordiska motståndsrörelsen tillåts demonstrera på öppna gator med 20 miljoner skattepengar i polisstöd och om hur presidenten i ett av världens mäktigaste länder twittrar ut sitt hat mot ett annat land, jag läser om Nordkorea där kärnvapenmisiler skickas ut i syfte att pricka den nordamerikanska västkusten och i skolan lär vi oss om den historia som vi aldrig fick höra på historielektionerna, om att Sverige haft en koloni i Västindien, om tvångssteriliseringar och det rasbiologiska institutet där den svenske blomsterkonungen Carl von Linné var en av de många som stod i spetsen.

Det är lätt att måla världen i nyanser av gråhet, hölja in sig själv i dimman och vissna och tappa löven. Jag gråter ofta och mycket. Det är tungt att känna. Det är tungt att sätta på sig glasögonen och se. Ibland känns det mer än vad jag orkar känna. Då tar jag på mig löpskorna och springer över myr och fjäll, jag springer tills jag tappar andan och den fysiska smärtan sköljer över mig, starkare än den psykiska. Jag springer upp och ner för Loussavaara. Ser ut över det renbetesland som idag delvis förvandlats till ett gruvsamhälle, styrt av människor som sitter på makt och pengar som inte kommer tillbaks till den människa som en gång fick skänka sitt land åt folket. Jag ser ut över fjällvärlden och om jag kisar kan jag i horisonten se kebnekaisemassivet stoltsera, jag tänker på glaciären som snart smält så mycket att sydtoppen inte längre kan kallas sveriges högsta topp. Ibland känns det så hopplöst. Som att världen bara snurrar i en nedåtgående spiral och i den där spiralen rycks vi liksom bara med. Skänker då och då en slant till något utvecklingsland, katastrofdrabbat område eller den romska tiggaren utanför den lokala mataffären. Som för att stilla det dåliga samvetet. I slutet av dagen håller vi ihop oss själva i små tunna trådar av den värdighet som blir kvar.

Men så i lördags gick vi ner till centrum i Kiruna. Vi hade klippt ut och skrivit hjärtan med kärleksfulla budskp på. Samma tid som den nordiska motståndsrörelsen startade sin demonstration på Göteborgs gator började vi dela ut lapparna på Kirunas gator. Vi gjorde det för att visa att kärleken är större än hatet och på något vis så kändes det som att i leendet från mannen på cykeln, kvinnan med händerna fulla av shoppingkassar och tonåringen påväg någonstans så trängde ljuset igenom mörkret. Jag gick hem, hoppfull om att en annan värld är möjlig.

Och så tänker jag att kanske handlar det inte om de stora, viktiga besluten. Kanske måste jag inte stå på barrikaderna och ha makt och pengar för att kunna förändra. Kanske handlar det mer om att kunna se ljuset i sprickorna, om ett litet leende från en främling, om kramen från en klasskamrat en grådisig tisdagsmorgon i oktober, om att snart kommer snön och då kan vi åka skidor igen, om att mannen jag pratat med på språkcaféet fick uppehållstillstånd i Sverige förra veckan, om att vi är sexton personer som valt att ägna ett helt år åt mänskliga rättigheter, om att i Kiruna finns ett veganskt café med riktigt bra kaffe, om att jag lärt mig presentera mig själv och räkna till hundra på Swahili, om att två klasskamrater bakade kanelbullar och tog med sig till skolan för att fira kanelbullens dag, om rönnbärsträden som skiftar i rödorange och om att igår släppte dimman litegrann, inte helt, men litegrann och ibland är litegrann kanske precis just det som behövs. Håkan Hellström sjunger “För  i sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning.” och jag tror på honom. Finns det ljus så finns det hopp.

 

Förutom att dela ut kärleksbudskapen till förbipasserande klistrade vi upp dem lite här och var i staden. Foto: Daniela Holmberg. 

 Bland annat på en lyktstolpe utanför skolan. I bakgrunden syns Loussavaara- en före detta gruva och numera skidbacke i Kiruna. Foto: Maja Fernlund.
Foto: Maja Fernlund.
 
Fortsatt fin söndag på er!
 
/Måna-Märta
 

 

Hej! Här är vi!


Sedan en tid tillbaka har ett gäng nya elever anlänt till Kiruna. Här har det varit tyst en stund, men nu ska det bli ändring på det. Varmt välkomna att följa med på vår resa. Här är vi: 

Från yllesockar till skållheta klassrumsgolv

Nu har vi Kirunastudenter varit här I exakt 97 dagar och kvar är det bara 9, tänk så fort tiden går. Vi kände inte varandra för 232 dagar sedan men nu har vi blivit som en familj. Tillsammans så har vi släppt våra gamla vanor och skapat en vardag som är vår verklighet.
 
Vad jag kommer sakna kycklingarna, korna, getterna och de glada ”Jambo!” ropen som möter en varje morgon när en cyklar till skolan. Den röda vägen full av luriga små fallgropar och uppstickande stenar som punkterar däcken. De ståtliga baobabträden vid åkern längs vägen. Att sitta på golvet vid morgonrundan på ICT. Bakgården och solen som värmer stengolvet så att en måste trippa snabbt på tå för att inte bränna fötterna. Vad jag kommer sakna skratten, glädjen och kärleken som vi delar i skolan. Stoltheten i studenternas ögon när de klarat något de övat på länge och lyckan jag då känner i magen. Att dricka long life milk med 1 års hållbarhet ur tetrapack på rasten. Ett äpple och en chokladkaka per dag. Dalladallan som har platser för 12 personer men tar de dubbla. Genvägen till havet i eftermiddagssolen. (Åh det är nog det vackraste jag har sett.) Uppförsbacken på vägen hem. De nätter då man kan se vintergatans alla stjärnor på himlen och att cykla hem i totalt beckmörker med livet som insats. Jag kommer sakna att behöva klättra över muren för att vakten sover när man kommit hem lite försent en dag och att bädda in sig själv i en kokong av myggnät när en ska sova. Såren en får på pekfingrarna när en tvättar för första gången på väldigt länge och det röda dammet som ger alla ljusa plagg en ”vacker” terracottabrun ton. Böneutropen och tuppen utanför vårt fönster som väcker en klockan fem på morgonen.
De oändligt många filmkvällarna och kortspelen. Jag kommer sakna skratten och gråten. De timslånga samtalen. Den trygga tystnaden. Det rosa huset.
 
Men mest av allt kommer jag sakna alla de fantastiska och underbara människor jag har fått träffa, lära känna och uppleva dessa 4 månader med. Tack för alla minnen. Ni är flawless!
 
 
 
 
Hilda Kivimäki
 
 
Foto: Michael Neumann