Lov, regnperiod & insekter.




Idag är det exakt två veckor sedan sportlovet började och det är exakt sex veckor som vi har kvar här på Zanzibar. Det är blandade känslor i Pamojahouse över tiden som vi har kvar här. Somliga har hemlängtan och hoppas på att de kvarstående veckorna ska gå fort. Andra tycker att tiden har gått alldeles för fort och hoppas på det motsatta. 

Vårt lov har varit fantastiskt och välbehövligt för oss alla! Det är ny energi i Pamojahouse även om de flesta hade behövt semester efter semestern. Mitt lov spenderades i ett svalare Tanzania med några från klassen. Det var inte dumt det!

Regnperiod har startat hos oss= Himlen förvandlas till en dusch med grym stråle som skapar floder och sjöar= Det tar längre tid för våran tvätt att torka. MEN det betyder även att det blir några grader svalare. Vilket jag är tacksam över. Jag sover bättre, det är lättare att träna och jag blir piggare av luften. 

Även om regnperioden har gjort makundushi några få grader svalare så tycker insekterna att det har blivit för kallt att bo utomhus. De har alltså bestämt sig för att flytta in till oss. Ja, vi ska göra vårt bästa att utrota dem från Pamojahouse med hjälp av insektspray, mohaha....
Btw har det flyttat in en tusenfoting i min säng. (Tusenfotingar här är mycket större än dem i Sverige plus så bitts dem) kan inte säga att jag har sovit tryggt och gott de senaste nätterna.

((Dags för positivahörnan: Skolan har varit superbra med innehåll av både entreprenörskap och övningar 
Hur en blir bättre på att framföra sina åsikter.)) 

// En trött Marie

Ett hemma.

I lördags hade vi varit här på Zanzibar i fem veckor. Fem veckor är kort tid räknat i tid men i intryck, erfarenheter och upplevelser är det lång tid. Många rutiner som i början var nya och ovana har nu blivit vardagliga, andra saker är svårare att vänja sig vid. Vi acklimatiserar oss gradvis till värmen och kulturen. Alla på sitt egna vis. Vi lär oss fraser på swahili, hur vi ska hälsa på olika personer, hur mycket vatten vi behöver dricka utan att bli uttorkade och hur vi läker allt ifrån diarré, öroninflammation och solbränna till myggbett och förkylningar.  Sakta men säkert blir Makunduchi ett hem för oss, en plats där vi kan känna tillhörighet. Jag försöker beskriva känslan men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Orden är svåra att hitta. Hur beskriver man något med kärlek utan att förgylla och förstärka stereotyper? För somliga morgnar när jag cyklar till skolan längs de slingriga grusvägarna känner jag mig hemma. Jag känner en tillhörighet till den här ön och den lilla byn Makunduchi där vi bor. Till människorna jag möter och hälsar på med olika hälsningsfraser. Till korna som blockerar vägen och hönsen som letar mask i en lövhög. Till kvinnorna som bär rissäckar på huvudet och männen påväg till jobbet. Till doften av eld, avlopp och chapati. Jag känner en tillhörighet i alla smakupplevelser. Kryddat ris, mango och böngrytor. Jag känner mig hemma i vårt hus, på stranden och i skolan bland eleverna. På hemvägen handlar jag mangos, avokados och frökakor och det känns lätt, vanligt, vardagligt. Men en del morgnar känner jag mig som en främling. Hälsningsfraserna på swahili kommer ut fel, svetten slutar aldrig rinna efter uppförsbacken och korna vägrar flytta på sig från vägen. Någon ropar Mzungo (viting) efter mig och de nyfikna blickarna känns inte längre oskuldsfulla utan mer påträngande. Ibland känns hemma långt bort. Jag längtar efter att frysa, duscha i varmvatten, äta mammas mat och krama saknade personer. Jag drömmer om att handla havregryn på Coop och somna i ett svalt rum. Ibland är det svårt att orka engagera sig, svårt att hitta gnistan och desto lättare att önska att tiden ska gå fortare och bara bli arg på de olika samhällsstrukturer som vi dagligen stöter på. Men så finns det som tur är sådant som lindrar längtan och får en att hitta gnistan igen. Som att förra veckan hittade jag havregryn på marknaden och kan äta gröt till frukost. Som att imorse doftade det regn och jag fick en blomma av Maja. Som att äta en perfekt mogen mango. Som eleverna. Framförallt. Att se allt de lär sig. Även om det ibland tar en hel lektion att beskriva vad glaciärer är och sedan efteråt med nöd och näppe fått någon att förstå vad snö är. Det är ju fortfarande framsteg och någonstans så är ett halvt steg framåt kanske bättre än inget alls. Att tänka att vi ska åstadkomma stora mirakel, skapa fred på jorden och att det ska vara smärtfritt är kanske att vara optimistiskt och utopiskt. Men känslan av att ha sått ett frö i någon, en liten, liten tanke, ett ord eller en känsla om att vilja förändra i det lilla, den känslan är oslagbar och övervinner allt. Då är jag hemma.

Kram,

Måna

Vårt fysiska hem. Pamoja-house. En sällsamt sällsynt mulen dag.
En rafiki (kompis) påväg till skolan.
För några veckor sedan målade vi väggarna på skolan.
Då var det svårt att bli något annat än peppad.

Från yllesockar till skållheta klassrumsgolv

Nu har vi Kirunastudenter varit här I exakt 97 dagar och kvar är det bara 9, tänk så fort tiden går. Vi kände inte varandra för 232 dagar sedan men nu har vi blivit som en familj. Tillsammans så har vi släppt våra gamla vanor och skapat en vardag som är vår verklighet.
 
Vad jag kommer sakna kycklingarna, korna, getterna och de glada ”Jambo!” ropen som möter en varje morgon när en cyklar till skolan. Den röda vägen full av luriga små fallgropar och uppstickande stenar som punkterar däcken. De ståtliga baobabträden vid åkern längs vägen. Att sitta på golvet vid morgonrundan på ICT. Bakgården och solen som värmer stengolvet så att en måste trippa snabbt på tå för att inte bränna fötterna. Vad jag kommer sakna skratten, glädjen och kärleken som vi delar i skolan. Stoltheten i studenternas ögon när de klarat något de övat på länge och lyckan jag då känner i magen. Att dricka long life milk med 1 års hållbarhet ur tetrapack på rasten. Ett äpple och en chokladkaka per dag. Dalladallan som har platser för 12 personer men tar de dubbla. Genvägen till havet i eftermiddagssolen. (Åh det är nog det vackraste jag har sett.) Uppförsbacken på vägen hem. De nätter då man kan se vintergatans alla stjärnor på himlen och att cykla hem i totalt beckmörker med livet som insats. Jag kommer sakna att behöva klättra över muren för att vakten sover när man kommit hem lite försent en dag och att bädda in sig själv i en kokong av myggnät när en ska sova. Såren en får på pekfingrarna när en tvättar för första gången på väldigt länge och det röda dammet som ger alla ljusa plagg en ”vacker” terracottabrun ton. Böneutropen och tuppen utanför vårt fönster som väcker en klockan fem på morgonen.
De oändligt många filmkvällarna och kortspelen. Jag kommer sakna skratten och gråten. De timslånga samtalen. Den trygga tystnaden. Det rosa huset.
 
Men mest av allt kommer jag sakna alla de fantastiska och underbara människor jag har fått träffa, lära känna och uppleva dessa 4 månader med. Tack för alla minnen. Ni är flawless!
 
 
 
 
Hilda Kivimäki
 
 
Foto: Michael Neumann