Från yllesockar till skållheta klassrumsgolv

Nu har vi Kirunastudenter varit här I exakt 97 dagar och kvar är det bara 9, tänk så fort tiden går. Vi kände inte varandra för 232 dagar sedan men nu har vi blivit som en familj. Tillsammans så har vi släppt våra gamla vanor och skapat en vardag som är vår verklighet.
 
Vad jag kommer sakna kycklingarna, korna, getterna och de glada ”Jambo!” ropen som möter en varje morgon när en cyklar till skolan. Den röda vägen full av luriga små fallgropar och uppstickande stenar som punkterar däcken. De ståtliga baobabträden vid åkern längs vägen. Att sitta på golvet vid morgonrundan på ICT. Bakgården och solen som värmer stengolvet så att en måste trippa snabbt på tå för att inte bränna fötterna. Vad jag kommer sakna skratten, glädjen och kärleken som vi delar i skolan. Stoltheten i studenternas ögon när de klarat något de övat på länge och lyckan jag då känner i magen. Att dricka long life milk med 1 års hållbarhet ur tetrapack på rasten. Ett äpple och en chokladkaka per dag. Dalladallan som har platser för 12 personer men tar de dubbla. Genvägen till havet i eftermiddagssolen. (Åh det är nog det vackraste jag har sett.) Uppförsbacken på vägen hem. De nätter då man kan se vintergatans alla stjärnor på himlen och att cykla hem i totalt beckmörker med livet som insats. Jag kommer sakna att behöva klättra över muren för att vakten sover när man kommit hem lite försent en dag och att bädda in sig själv i en kokong av myggnät när en ska sova. Såren en får på pekfingrarna när en tvättar för första gången på väldigt länge och det röda dammet som ger alla ljusa plagg en ”vacker” terracottabrun ton. Böneutropen och tuppen utanför vårt fönster som väcker en klockan fem på morgonen.
De oändligt många filmkvällarna och kortspelen. Jag kommer sakna skratten och gråten. De timslånga samtalen. Den trygga tystnaden. Det rosa huset.
 
Men mest av allt kommer jag sakna alla de fantastiska och underbara människor jag har fått träffa, lära känna och uppleva dessa 4 månader med. Tack för alla minnen. Ni är flawless!
 
 
 
 
Hilda Kivimäki
 
 
Foto: Michael Neumann 
 

Makunduchi Traditional Food Festival 2014

 

Jag ser tillbaka på en festival som för första gången arrangerades i den by som med storm har lindat in sig i mitt hjärta. Makunduchi. Med mot och medgångar har den arbetats fram under en kort tid, med ramadan som vilopaus i mitten av planeringen och många människor med olika intressen och kunskaper, hjälpande händer och otroliga glädjerus.

Festivalhelgen kom och med lite sömn i kropp och knopp hos det flesta av studenterna och hos oss två mentorer, började vi tidigt på morgonen med att mötas upp på platsen mitt i Makunduchi, Koba, där Traditional Food Festival utspelade sig.

 
 
 

Jag möttes av rykande eldar, stora grytor, ett stort gäng kanga klädda kvinnor och ingredienser utlagda för alla 46 olika maträtter som serverades ut till besökarna. Hälsade alla kvinnorna välkomna till festivalen med att gå runt bananer, kokosnötter, cassava, fisk, morötter, mjöl och bönor. Kunde inte låta bli att stanna upp och tjuvkika deras trick att skala, riva, mala mjöl, hacka och förbereda allt innan grytans värme tog vid ovan kolen från elden liksom kolen ovan locket av lera.

                   

Förkläden med loggan tryckt på bröstet gjorde mig glad och stolt att vi gör det här tillsammans med folket från byn och 12 fantastiska studenter, som arbetat och planerat under nästan 3 månader. Glada miner, chai i kopparna av plast eller kokosnöt och ivrighet att lära ut kokkonster, gjorde att jag tog tillfället i akt båda dagarna att röra i grytorna. Att forma små ärtor med lätta fingrar av cassavamjöl och se hur manda tillagas på bananblad i lergryta, jag ville stanna kring kvinnorna och ingredienserna, men jag och en student hade bestämt att hålla tal för hedersgästen, öns vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma på engelska och jag på swahili, att öva ger färdighet heter det och jag satte mig själv på prov!

 
 
                              
 Invigningen kom med förmiddagens 12 slag, maträtterna och tillbehören stod redo längs långbordet, med menyn i början, för att visa vägen för besökarna. Hantverksmarknadens försäljare hade anlänt från norr, söder, väst och öst. Bananplantorna var planterade, valvformade ingångar av kokospalmer var färdiga med det orangefärgade sidenbandet fastspänt, för att klippas i mitten och öppna festivalen. Med likadana kangas, som klädde mig, Marit och våra tolv studenter, för att visa att vi var arrangörer, började nervositeten komma. Högtalarna var utplacerade runt Koba, av Mtegani FM, en av de lokala radiostationerna, liksom mikrofonen som tog oss fram till invigningstalet och öppningen!
 

Det finns ett ordspråk på swahili, enkelt, men så innehållsrikt.

Mwanzo mgumu – det är svårt i början, men om du fortsätter blir det lättare

Nasra, en av eleverna sjöng en dikt som hon skrivit till tillfället och även Mr Abdalla från kommitten höll ett tal innan hedersgästen tog vid.Folk strömmade in på området och det kändes som total kaos, lättnad och glädje. Lång snirklande kö till den traditionella matens tallrikar. Musik från högtalare och senare Kidumbaki, den traditionella musiken med olika stråk och slaginstrument i en cirkel med dansare i mitten, nära besläktad med taarab. Jag höll mig nära vattentankarna för att hålla koll på disken, som strömmade in, med en elev och en vän som gladeligen hoppade in bland väl tömda tallrikar, ett uppskattat tecken. Skratt och prat om maten, som den många av den yngre generationen inte smakat. Vissa åt och njöt av rätter de inte har tillgång till vanligen, men minns smakerna, medan andra lärde sig nyheter från förr, fantastiskt matmöte. Något att tänka på för varje individ, när konsumtionssamhället når alla världens hörn och tar död på bland annat mattraditioner, med sitt effektiva och robusta sätt att framskrida. Många gånger kan jag kännas som en bakåtsträvare, men jag tror att min kropp och själ bara säger stopp till farten allt händer i, utan att vi som vandrar på denna jord hinner reflektera vad som egentligen sker, innan det många gånger är försent och vi måste börja jobba om och titta tillbaka. Sakta i backarna, pole pole säger man på Zanzibar!

 

Vid stora trädet fanns information om utbildningen vi bedriver (WEP) och även om ICT centret, som är mycket mer än bara lokalen vi håller hus i. 

Både första och andra festivaldagen tog maten slut långt innan stängings dags. Det är lärdom och tecken på hur svårt det är att arbeta med budget och inköp för ett arrangemang för första gången och där man bara kan gissa sig fram till antalet intresserade besökare. Det blev större än vi väntat oss och många flitiga händer och inköpslistor skrevs på kvällsmötet för att uppfylla menyn även dag två.

                         Killarna från Mtegani FM, som jobbade med ljud och musik under helgen.

Mtegani FM sände live från festivalen, så byns alla invånare visste vad som hände i centrum om de gått miste om affischerna som vi strategiskt placerat runt byn och hela ön. Majoriteten av besökarna var från ön och den positiva andan om festivalen gick inte att undgå, många utbrast ” nästa månad är det festival igen va?” eller ”Nästa gång blir det en vecka istället för 2 dagar”.

Många lärdomar och skratt följe med Makunduchi Traditional Food Festival 2014 och grundtanken var lärandeprocessen för våra elever, där alla byggstenar är viktiga för att det ska bli ett arrangemang som detta, inte minst engagemang och samarbete!

Ett stort Tack till våra elever och Alla inblandade! Känner fortfarande lyckorus i kroppen när jag tänker på hur bra och uppskattat det blev!

Ta åt er kärlek och ära för tillsammans är vi starka!

Vi ses nästa år Makunduchi Traditional Food Festival 2015

 

/  Love from Hanna

 

 

 

 

 

 

I look back at a festival that for the first time was held in the village, by storm has wrapped in my heart. Makunduchi. With the successes and reverse has been developed in a short time, with Ramadan, which rest in the middle of planning and a lot of people with different interests and skills, helping hands and incredible euphoria.

Festival weekend came and with little sleep in the body and mind of the majority of the students and with us two mentors, we started early in the morning to meet up at the place in Makunduchi, Koba, where Traditional Food Festival took place.

I was greeted by smoldering fires, large pots, a great bunch of kanga-clad women and ingredients laid out for all 46 different dishes that were served to the visitors. Greeted all the women invited to the festival to walk around bananas, coconuts, cassava, fish, carrots, flour and beans. Could not help but stop and peek their trick to peel, grate, grind, chop and prepare everything before the kettle heat took at above the coals from the fire and coals above the cap of clay.

Aprons with logo printed on the chest made me happy and proud that we're doing this together with the people from the village and 12 great students, who worked and planned for almost 3 months. Happy faces, cups of chai in plastic or coconut and eagerness to teach cuisines, meant that I took the opportunity on both days to move the pots. Shaping small peas with light fingers of cassavaflour and see how the manda cooked in banana leaves in the clay pot, I wanted to stay around the women and the ingredients, but I and a student decided to give a speech for the guest of honor, the island's vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma in English and I in Swahili, practice makes perfect, it is said, and I put myself to the test!

The inauguration came with the morning's 12 kinds, dishes and accessories stood ready on the long table, with the menu in the beginning, to show the way for the visitors. Craft Market vendors had arrived from the north, south, east and west. Banana plants were planted, arched entrances of coconut palms were finished with the orange silk ribbon fastened, to be cut in the middle and open the festival. With identical Kangas, who dressed me, Marit and our twelve students, to show that we were organizers, began nervousness come. The speakers were placed around Koba, of Mtegani FM, one of the local radio stations, as well as the microphone that took us up to the inaugural speech and the opening!

There is a saying in Swahili, simple, but so eventful.

Mwanzo mgumu - it's difficult at first, but if you continue it will be easier

Nasra, one of the students sang a poem she had written for the occasion and even Mr. Abdalla from the Committee delivered a speech before the guest of honor took vid.Folk streamed into the area and it felt like total chaos, relief and joy. Long meandering queue to the traditional food dishes. The music from the speakers, and later Kidumbaki, the traditional music with various strings and percussion in a circle with the dancers in the middle, closely related to taarab. I kept close to the water tanks to keep track of the disk, which poured in, with a student and a friend who happily jumped in among the well-emptied plates, a popular character. Laughter and chatter about the food, as the many of the younger generation not tasted. Some ate and enjoyed the dishes they do not have access to normally, but remember the flavors, while others learned the news from the past, fantastic meeting with food. Something to consider for each individual, when consumer society reaches all corners of the world and kills among other culinary traditions, with its efficient and robust way to proceed. Many times I feel like a reactionary, but I think my body and mind just say stop to go all happens in, but that we who walk on this earth has time to reflect what is actually happening, before it is often too late and we must start working on and looking back. Not so fast, says one pole pole in Zanzibar!

At the big tree was information about the training we conduct (WEP) and although the ICT center, which is much more than just the room we teach in.

Both the first and second day of the festival took the food out long before closing time insertion. There are lessons and signs of how difficult it is to work with the budget and purchasing for an event for the first time and where one can only guess at the number of interested visitors. It was bigger than we had expected and many industrious hands and shopping lists written in the evening meeting to fulfill the menu even day two.

Mtegani FM transmitted live from the festival, so all the village residents knew what was happening in the center if they missed out on posters that we strategically placed around the village and the whole island. The majority of visitors were from the island and the positive spirit of the festival could not escape, many exclaimed, "next month's festival again huh?" Or "Next time it will be a week, instead of two days?"

Many lessons and laughter entourage with Makunduchi Traditional Food Festival in 2014 and the basic idea was the learning process for our students, in which all building blocks are essential for it to be an event like this, not least the commitment and cooperation!

A big thanks to our students and all involved! Still feel the euphoria in the body when I think about how good it was and appreciated!

Take for your love and honor for together we are strong!

- See you next year Makunduchi Traditional Food Festival 2015 - 

 / Love from Hanna

 

For those who don't know about WEP

 
  
 
WEP is a result of cooperation between Kiruna municipality in northern Sweden and Makunduchi Wards in the south east of Zanzibar. The project started in 2013 with research and recruitment of students for the project. The students are women from 18 until 25 years old and joined the program because they want to learn more English, computer, entrepreneurship and more about human rights. They are part of this project prepare for further studies and to get jobs within different projects and sectors. Some of them want to start their own businesses.
 
In January 2014 18 volunteers from Malmfältens Folkhögskola in Kiruna arrived in Makunduchi to teach a group of 12 women from different villages in the area. Each of the 12 students had their own teacher, which made the learning very individualised. The subjects the students were taught was English, Computer and Entrepreneurship and trough these subjects they learned more about empowerment, democracy, human- and women’s rights. The rest of the volunteers worked within different projects and sectors in the community; waste management, teaching at a nursery, handicraft, teaching project management and courses in English.
 
 
 
 
 
The teachers from Kiruna all have different background; one is a nurse, one is a social worker, two work as journalists and so on, but they all have one thing in common; they all want a world where the resources are shared equally and where every human being, irrespective of gender, place of birth, or ability, have the right to choose their own path.
After four months they went back to Kiruna to inform people there about their work and to work against xenophobia and discrimination.
 
 
 
 
 
The idea of the festival came from members of the Makunduchi committee and Nasima Haji, a journalist in Zanzibar Leo that is working on a cookbook with recipes and stories of the traditional dishes of Zanzibar. The students and teachers immediately started to prepare because they saw this as a great opportunity to learn more about project management and entrepreneurship.
In June two of the Swedish teachers came back to assist in the work and in September two more will come to continue teaching for three more months.
 
In January 2015 a new group of teachers and students will start their path towards more knowledge, not only in the subjects taught but also about each other, themselves and the world we live in and are supposed to share. 

The students from this year will be a great resource for the new students and also good role models for them and other young women in Makunduchi. They are strong, independent women with the will and ability to make a difference in their community and in the world.

- Marit