Ett hemma.

I lördags hade vi varit här på Zanzibar i fem veckor. Fem veckor är kort tid räknat i tid men i intryck, erfarenheter och upplevelser är det lång tid. Många rutiner som i början var nya och ovana har nu blivit vardagliga, andra saker är svårare att vänja sig vid. Vi acklimatiserar oss gradvis till värmen och kulturen. Alla på sitt egna vis. Vi lär oss fraser på swahili, hur vi ska hälsa på olika personer, hur mycket vatten vi behöver dricka utan att bli uttorkade och hur vi läker allt ifrån diarré, öroninflammation och solbränna till myggbett och förkylningar.  Sakta men säkert blir Makunduchi ett hem för oss, en plats där vi kan känna tillhörighet. Jag försöker beskriva känslan men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Orden är svåra att hitta. Hur beskriver man något med kärlek utan att förgylla och förstärka stereotyper? För somliga morgnar när jag cyklar till skolan längs de slingriga grusvägarna känner jag mig hemma. Jag känner en tillhörighet till den här ön och den lilla byn Makunduchi där vi bor. Till människorna jag möter och hälsar på med olika hälsningsfraser. Till korna som blockerar vägen och hönsen som letar mask i en lövhög. Till kvinnorna som bär rissäckar på huvudet och männen påväg till jobbet. Till doften av eld, avlopp och chapati. Jag känner en tillhörighet i alla smakupplevelser. Kryddat ris, mango och böngrytor. Jag känner mig hemma i vårt hus, på stranden och i skolan bland eleverna. På hemvägen handlar jag mangos, avokados och frökakor och det känns lätt, vanligt, vardagligt. Men en del morgnar känner jag mig som en främling. Hälsningsfraserna på swahili kommer ut fel, svetten slutar aldrig rinna efter uppförsbacken och korna vägrar flytta på sig från vägen. Någon ropar Mzungo (viting) efter mig och de nyfikna blickarna känns inte längre oskuldsfulla utan mer påträngande. Ibland känns hemma långt bort. Jag längtar efter att frysa, duscha i varmvatten, äta mammas mat och krama saknade personer. Jag drömmer om att handla havregryn på Coop och somna i ett svalt rum. Ibland är det svårt att orka engagera sig, svårt att hitta gnistan och desto lättare att önska att tiden ska gå fortare och bara bli arg på de olika samhällsstrukturer som vi dagligen stöter på. Men så finns det som tur är sådant som lindrar längtan och får en att hitta gnistan igen. Som att förra veckan hittade jag havregryn på marknaden och kan äta gröt till frukost. Som att imorse doftade det regn och jag fick en blomma av Maja. Som att äta en perfekt mogen mango. Som eleverna. Framförallt. Att se allt de lär sig. Även om det ibland tar en hel lektion att beskriva vad glaciärer är och sedan efteråt med nöd och näppe fått någon att förstå vad snö är. Det är ju fortfarande framsteg och någonstans så är ett halvt steg framåt kanske bättre än inget alls. Att tänka att vi ska åstadkomma stora mirakel, skapa fred på jorden och att det ska vara smärtfritt är kanske att vara optimistiskt och utopiskt. Men känslan av att ha sått ett frö i någon, en liten, liten tanke, ett ord eller en känsla om att vilja förändra i det lilla, den känslan är oslagbar och övervinner allt. Då är jag hemma.

Kram,

Måna

Vårt fysiska hem. Pamoja-house. En sällsamt sällsynt mulen dag.
En rafiki (kompis) påväg till skolan.
För några veckor sedan målade vi väggarna på skolan.
Då var det svårt att bli något annat än peppad.

Från yllesockar till skållheta klassrumsgolv

Nu har vi Kirunastudenter varit här I exakt 97 dagar och kvar är det bara 9, tänk så fort tiden går. Vi kände inte varandra för 232 dagar sedan men nu har vi blivit som en familj. Tillsammans så har vi släppt våra gamla vanor och skapat en vardag som är vår verklighet.
 
Vad jag kommer sakna kycklingarna, korna, getterna och de glada ”Jambo!” ropen som möter en varje morgon när en cyklar till skolan. Den röda vägen full av luriga små fallgropar och uppstickande stenar som punkterar däcken. De ståtliga baobabträden vid åkern längs vägen. Att sitta på golvet vid morgonrundan på ICT. Bakgården och solen som värmer stengolvet så att en måste trippa snabbt på tå för att inte bränna fötterna. Vad jag kommer sakna skratten, glädjen och kärleken som vi delar i skolan. Stoltheten i studenternas ögon när de klarat något de övat på länge och lyckan jag då känner i magen. Att dricka long life milk med 1 års hållbarhet ur tetrapack på rasten. Ett äpple och en chokladkaka per dag. Dalladallan som har platser för 12 personer men tar de dubbla. Genvägen till havet i eftermiddagssolen. (Åh det är nog det vackraste jag har sett.) Uppförsbacken på vägen hem. De nätter då man kan se vintergatans alla stjärnor på himlen och att cykla hem i totalt beckmörker med livet som insats. Jag kommer sakna att behöva klättra över muren för att vakten sover när man kommit hem lite försent en dag och att bädda in sig själv i en kokong av myggnät när en ska sova. Såren en får på pekfingrarna när en tvättar för första gången på väldigt länge och det röda dammet som ger alla ljusa plagg en ”vacker” terracottabrun ton. Böneutropen och tuppen utanför vårt fönster som väcker en klockan fem på morgonen.
De oändligt många filmkvällarna och kortspelen. Jag kommer sakna skratten och gråten. De timslånga samtalen. Den trygga tystnaden. Det rosa huset.
 
Men mest av allt kommer jag sakna alla de fantastiska och underbara människor jag har fått träffa, lära känna och uppleva dessa 4 månader med. Tack för alla minnen. Ni är flawless!
 
 
 
 
Hilda Kivimäki
 
 
Foto: Michael Neumann 
 

Makunduchi Traditional Food Festival 2014

 

Jag ser tillbaka på en festival som för första gången arrangerades i den by som med storm har lindat in sig i mitt hjärta. Makunduchi. Med mot och medgångar har den arbetats fram under en kort tid, med ramadan som vilopaus i mitten av planeringen och många människor med olika intressen och kunskaper, hjälpande händer och otroliga glädjerus.

Festivalhelgen kom och med lite sömn i kropp och knopp hos det flesta av studenterna och hos oss två mentorer, började vi tidigt på morgonen med att mötas upp på platsen mitt i Makunduchi, Koba, där Traditional Food Festival utspelade sig.

 
 
 

Jag möttes av rykande eldar, stora grytor, ett stort gäng kanga klädda kvinnor och ingredienser utlagda för alla 46 olika maträtter som serverades ut till besökarna. Hälsade alla kvinnorna välkomna till festivalen med att gå runt bananer, kokosnötter, cassava, fisk, morötter, mjöl och bönor. Kunde inte låta bli att stanna upp och tjuvkika deras trick att skala, riva, mala mjöl, hacka och förbereda allt innan grytans värme tog vid ovan kolen från elden liksom kolen ovan locket av lera.

                   

Förkläden med loggan tryckt på bröstet gjorde mig glad och stolt att vi gör det här tillsammans med folket från byn och 12 fantastiska studenter, som arbetat och planerat under nästan 3 månader. Glada miner, chai i kopparna av plast eller kokosnöt och ivrighet att lära ut kokkonster, gjorde att jag tog tillfället i akt båda dagarna att röra i grytorna. Att forma små ärtor med lätta fingrar av cassavamjöl och se hur manda tillagas på bananblad i lergryta, jag ville stanna kring kvinnorna och ingredienserna, men jag och en student hade bestämt att hålla tal för hedersgästen, öns vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma på engelska och jag på swahili, att öva ger färdighet heter det och jag satte mig själv på prov!

 
 
                              
 Invigningen kom med förmiddagens 12 slag, maträtterna och tillbehören stod redo längs långbordet, med menyn i början, för att visa vägen för besökarna. Hantverksmarknadens försäljare hade anlänt från norr, söder, väst och öst. Bananplantorna var planterade, valvformade ingångar av kokospalmer var färdiga med det orangefärgade sidenbandet fastspänt, för att klippas i mitten och öppna festivalen. Med likadana kangas, som klädde mig, Marit och våra tolv studenter, för att visa att vi var arrangörer, började nervositeten komma. Högtalarna var utplacerade runt Koba, av Mtegani FM, en av de lokala radiostationerna, liksom mikrofonen som tog oss fram till invigningstalet och öppningen!
 

Det finns ett ordspråk på swahili, enkelt, men så innehållsrikt.

Mwanzo mgumu – det är svårt i början, men om du fortsätter blir det lättare

Nasra, en av eleverna sjöng en dikt som hon skrivit till tillfället och även Mr Abdalla från kommitten höll ett tal innan hedersgästen tog vid.Folk strömmade in på området och det kändes som total kaos, lättnad och glädje. Lång snirklande kö till den traditionella matens tallrikar. Musik från högtalare och senare Kidumbaki, den traditionella musiken med olika stråk och slaginstrument i en cirkel med dansare i mitten, nära besläktad med taarab. Jag höll mig nära vattentankarna för att hålla koll på disken, som strömmade in, med en elev och en vän som gladeligen hoppade in bland väl tömda tallrikar, ett uppskattat tecken. Skratt och prat om maten, som den många av den yngre generationen inte smakat. Vissa åt och njöt av rätter de inte har tillgång till vanligen, men minns smakerna, medan andra lärde sig nyheter från förr, fantastiskt matmöte. Något att tänka på för varje individ, när konsumtionssamhället når alla världens hörn och tar död på bland annat mattraditioner, med sitt effektiva och robusta sätt att framskrida. Många gånger kan jag kännas som en bakåtsträvare, men jag tror att min kropp och själ bara säger stopp till farten allt händer i, utan att vi som vandrar på denna jord hinner reflektera vad som egentligen sker, innan det många gånger är försent och vi måste börja jobba om och titta tillbaka. Sakta i backarna, pole pole säger man på Zanzibar!

 

Vid stora trädet fanns information om utbildningen vi bedriver (WEP) och även om ICT centret, som är mycket mer än bara lokalen vi håller hus i. 

Både första och andra festivaldagen tog maten slut långt innan stängings dags. Det är lärdom och tecken på hur svårt det är att arbeta med budget och inköp för ett arrangemang för första gången och där man bara kan gissa sig fram till antalet intresserade besökare. Det blev större än vi väntat oss och många flitiga händer och inköpslistor skrevs på kvällsmötet för att uppfylla menyn även dag två.

                         Killarna från Mtegani FM, som jobbade med ljud och musik under helgen.

Mtegani FM sände live från festivalen, så byns alla invånare visste vad som hände i centrum om de gått miste om affischerna som vi strategiskt placerat runt byn och hela ön. Majoriteten av besökarna var från ön och den positiva andan om festivalen gick inte att undgå, många utbrast ” nästa månad är det festival igen va?” eller ”Nästa gång blir det en vecka istället för 2 dagar”.

Många lärdomar och skratt följe med Makunduchi Traditional Food Festival 2014 och grundtanken var lärandeprocessen för våra elever, där alla byggstenar är viktiga för att det ska bli ett arrangemang som detta, inte minst engagemang och samarbete!

Ett stort Tack till våra elever och Alla inblandade! Känner fortfarande lyckorus i kroppen när jag tänker på hur bra och uppskattat det blev!

Ta åt er kärlek och ära för tillsammans är vi starka!

Vi ses nästa år Makunduchi Traditional Food Festival 2015

 

/  Love from Hanna

 

 

 

 

 

 

I look back at a festival that for the first time was held in the village, by storm has wrapped in my heart. Makunduchi. With the successes and reverse has been developed in a short time, with Ramadan, which rest in the middle of planning and a lot of people with different interests and skills, helping hands and incredible euphoria.

Festival weekend came and with little sleep in the body and mind of the majority of the students and with us two mentors, we started early in the morning to meet up at the place in Makunduchi, Koba, where Traditional Food Festival took place.

I was greeted by smoldering fires, large pots, a great bunch of kanga-clad women and ingredients laid out for all 46 different dishes that were served to the visitors. Greeted all the women invited to the festival to walk around bananas, coconuts, cassava, fish, carrots, flour and beans. Could not help but stop and peek their trick to peel, grate, grind, chop and prepare everything before the kettle heat took at above the coals from the fire and coals above the cap of clay.

Aprons with logo printed on the chest made me happy and proud that we're doing this together with the people from the village and 12 great students, who worked and planned for almost 3 months. Happy faces, cups of chai in plastic or coconut and eagerness to teach cuisines, meant that I took the opportunity on both days to move the pots. Shaping small peas with light fingers of cassavaflour and see how the manda cooked in banana leaves in the clay pot, I wanted to stay around the women and the ingredients, but I and a student decided to give a speech for the guest of honor, the island's vice president Shamsi Vuai Nahodha. Fatuma in English and I in Swahili, practice makes perfect, it is said, and I put myself to the test!

The inauguration came with the morning's 12 kinds, dishes and accessories stood ready on the long table, with the menu in the beginning, to show the way for the visitors. Craft Market vendors had arrived from the north, south, east and west. Banana plants were planted, arched entrances of coconut palms were finished with the orange silk ribbon fastened, to be cut in the middle and open the festival. With identical Kangas, who dressed me, Marit and our twelve students, to show that we were organizers, began nervousness come. The speakers were placed around Koba, of Mtegani FM, one of the local radio stations, as well as the microphone that took us up to the inaugural speech and the opening!

There is a saying in Swahili, simple, but so eventful.

Mwanzo mgumu - it's difficult at first, but if you continue it will be easier

Nasra, one of the students sang a poem she had written for the occasion and even Mr. Abdalla from the Committee delivered a speech before the guest of honor took vid.Folk streamed into the area and it felt like total chaos, relief and joy. Long meandering queue to the traditional food dishes. The music from the speakers, and later Kidumbaki, the traditional music with various strings and percussion in a circle with the dancers in the middle, closely related to taarab. I kept close to the water tanks to keep track of the disk, which poured in, with a student and a friend who happily jumped in among the well-emptied plates, a popular character. Laughter and chatter about the food, as the many of the younger generation not tasted. Some ate and enjoyed the dishes they do not have access to normally, but remember the flavors, while others learned the news from the past, fantastic meeting with food. Something to consider for each individual, when consumer society reaches all corners of the world and kills among other culinary traditions, with its efficient and robust way to proceed. Many times I feel like a reactionary, but I think my body and mind just say stop to go all happens in, but that we who walk on this earth has time to reflect what is actually happening, before it is often too late and we must start working on and looking back. Not so fast, says one pole pole in Zanzibar!

At the big tree was information about the training we conduct (WEP) and although the ICT center, which is much more than just the room we teach in.

Both the first and second day of the festival took the food out long before closing time insertion. There are lessons and signs of how difficult it is to work with the budget and purchasing for an event for the first time and where one can only guess at the number of interested visitors. It was bigger than we had expected and many industrious hands and shopping lists written in the evening meeting to fulfill the menu even day two.

Mtegani FM transmitted live from the festival, so all the village residents knew what was happening in the center if they missed out on posters that we strategically placed around the village and the whole island. The majority of visitors were from the island and the positive spirit of the festival could not escape, many exclaimed, "next month's festival again huh?" Or "Next time it will be a week, instead of two days?"

Many lessons and laughter entourage with Makunduchi Traditional Food Festival in 2014 and the basic idea was the learning process for our students, in which all building blocks are essential for it to be an event like this, not least the commitment and cooperation!

A big thanks to our students and all involved! Still feel the euphoria in the body when I think about how good it was and appreciated!

Take for your love and honor for together we are strong!

- See you next year Makunduchi Traditional Food Festival 2015 - 

 / Love from Hanna