Ett stycke slutprojekt

Så börjar det här fantastiska, intressanta, spännande och *sätt in ett valfri positivt adjektiv* läsåret närma sig sitt slut :((((((((( Och därmed blev det i veckan dags att presentera slutprojekten som vi alla i klassen har gjort, i en eller annan form! En fick välja väldigt fritt vad exakt en skulle göra, så länge slutprojektet på något sätt skulle "bidra till att motverka rasism och främja mångfald lokalt, i Kiruna". En del hjälpte till på Pamojafestivalen, Aleks och Annika fixade ihop en superfin fotoutställning, Jessica och Frida gjorde en barnbok om ett superviktigt ämne, och så vidare.

Jag har ju sedan tonåren, då vi fick hem bredbandsinternet, varit intresserad av att koda hemsidor (är evigt tacksam för det finska virtualhästsystemet för detta). Därmed blev det ett naturligt val för mig att göra en hemsida som mitt slutprojekt. Först, under hösten, tänkte jag på nåt som skulle ha med bilder, ord och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att göra. Men när vi väl var på Zanzibar så dök det upp en idé om att intervjua folk om deras jobb och drömmar. Drömmar har ju också alltid varit en bärande kraft för mig i mitt liv, så det kändes naturligt att göra en hemsida om just drömmar: dock är jag ingen socialt modig person, så jag var nervös för att intervjua folk. Men jag ville på något sätt också främja budskapet om att alla människor är individer, istället för en massa av "afrikaner", "svenskar", eller "invandrare", vilket ju är ett vanligt sätt att se på människor - och intervjuer är väl ett naturligt sätt att lyfta fram individer, så det fick det bli ändå trots blygheten.

Och det gick ju fint med intervjuerna till sist. Trots all tidvis frustration över saker som skrivfel på koden, eller tags som jag glömde stänga och annat som kan få en layout att bara rejält fucka upp, samt den lilla detaljen att den första versionen av hemsidan försvann med min stulna datorn någonstans mellan Stockholm och Kiruna, så blev det ju ändå såsom jag hade planerat att min lilla hemsida med intervjuerna skulle bli. Bilder från Kiruna och Zanzibar fick också vara med, även om i lite annan form än vad jag tänkte när jag under hösten fick idéen om en hemsida.

Så nu gäller det bara att sprida hemsidan så att alla personer som placerar folk i fack och/eller inte vågar tro på sina drömmar hittar sidan, läser, kanske förstår något, eller blir inspirerade, eller får en tankeställare. För spridningens skull här i Kiruna har jag snickrat ihop lite olika affischer också :)

Så vad är adressen till hemsidan då?! Ja då:
dreamingindividuals.net!

Sidan är framförallt gjord för att läsas vid datorn, eftersom den är den första sidan som jag ens försöker mobilanpassa, så om du vill kunna njuta av speciellt just bilderna som syns på bakgrunden så rekommenderar jag läsning vid datorn. Men sidan går att läsa på mobilen också, så oavsett din "device": in och kika bara!

Med "smyg"reklamshälsningar,
Maija

Why I fell in Love with Zanzibar.

Hittat i mina gömmor från tiden på Zanzibar: 
 
Det finns många anledningar till att älska den här ön. De vackra färger alla bär reflekterar på något sätt känslan som konstant infinner sig i min själ. Känslan av en annan slags lycka. Bland de många svårigheter och utmaningarna samhället här möter, en annan slags svårigheter än de vi möter fast ändå inte särskilt annorlunda, finns en annan slags lycka. En annan slags gemenskap och en helt annan syn på livet. Jag letar efter ett ord att sätta på det, för det är så vi gör. Ett ord som ger en förklaring. "Simpel" skulle en kunna kalla den. Lyckan. 
 
De har någonting som vi inte har. Kunskapen om vad livet handlar om, något som de flesta av oss för längesedan har glömt. 
 
Det är inte alltid jag håller med om det jag ser. Jag tror inte att livet går ut på att hitta någon att dela sitt liv med och skaffa familj till exempel. Men för många andra gör det det; här liksom i Sverige. 
 
Det finns saker jag tycker mindre om. Som att bli kallad "mzungu" för jämnan (som betyder ungefär viting). Att håret ser ut som skit. Att konstant bli frågad om jag är gift. Att det aldrig finns bananer i Makunduchi på torsdagar. Att duscha i saltvatten. Flugorna som kittlar en när en sover. Att benen domnar bort när jag åker daladala. Att det är högt tidvatten när jag vill sola och lågt tidvatten när jag vill bada. 
Ingen av de här sakerna betyder egentligen någonting, när man ser alla de saker som får ens insida att bli alldeles färgglad. 
 
Som att havet alltid är blått. 
Alla dessa underbara färger på kläderna, växterna, frukterna. 
Att alla hälsar på en när en cyklar förbi någon. 
Att en kan köpa lokalproducerad mat.
Att människor sitter utomhus och umgås. I en trädkoja, utanför sin affär eller på stranden. Det spelar liksom ingen roll. 
Palmerna, skramliga cyklar, ett språk som är svårt att förstå. 
Hyddor med palmbladstak, krokiga vägar och gigantiska baobadträd. 
Kvinnor som går och plockar sniglar på stranden. Män som förhoppningsvis kommer tillbaka från en fisketur. 
Böneutropet som får en att undra om det finns någonting annat där. 
Geten som bräker av lust. Den andra geten som skriker av ouppskattad uppmärksamhet av den första geten. 
 
Jag har till och med fått någon slags hatkärlek för den steniga vägen vi måste cykla på vareviga dag. Alla punkteringar och sanden som fastnar på huden och i håret glöms liksom bort när jag inser. Inser vad lycka kan handla om. 
 
Jessica

Anledningen till bloggtystnaden...

Ber om ursäkt för bloggtystnaden! Den här gången har vi dock en bra anledning: den 23:e april landade vi på Arlanda, och splittrade på oss för en vecka då var och en åkte till sina hemtrakter. När vi var tillbaka i vintriga Kiruna den 2:a maj, så började vi med fullt ös fixa och greja inför något stort, viktigt och spännande, och nånting som bara två veckor sedan kändes lite kaotiskt...
 
 
 
 
... nämligen årets viktigaste festival: Pamojafestivalen!!! Som står för mångfald, antirasism och andra vettiga och viktiga grejer! "Pamoja" är ju swahili och betyder "tillsammans", och så får vi den här festivalen faktiskt fungera - just tillsammans!
 
Alla bilderna är från funktionärssträffen igår, och IDAG BÖRJAR FESTIVALEN! Om du är på trakterna så kom och kolla på film och fina utställningar, och lyssna på föreläsningar eller grym musik - vi håller hus på folkhögskolan, Gallerian och Folkets hus i Kiruna, och på lördagskvällen har vi lockat självaste Maxida Märak till Ferrum, woop woop!
 
Och ifall du inte redan gör det så gå in och gilla Pamojafestivalen på Facebook och Instagram, för där finns info om scheman och artister och säkert kommer vi lägga upp bilder under själva festivalen också! PEPP, nu kör vi!