Zanzibar och elektriciteten.

Här kommer en några veckor gammal text som jag skrev när jag tänkte mycket på elektriciteten. Så att fläktar inte funkar är ett mindre problem i dagsläget, men det mesta känns igen.
//

Elektriciteten här är opålitlig och något av ett dagligt problem. På kvällar och nätter också för den delen. Vissa dagar helt frånvarande i vårt hus.
Elen försvinner flera gånger om dagen, och så är det med det. Ibland är det mildare avbrott och bristningar, ibland sprakar hela elledningar upp i blixtar och dunder tills de brinner av. "Matatizo" som de säger själva här, och det är det ju.

Framförallt när det är kväll och dagsljuset försvinner. Och allt blir mörkt. Du ser inte ens dina egna fötter. Men inte är det bara belysningen som slutar funka, förstås. Allt drivet av el stannar. Fläktar till exempel. Nu har inte många lokalbor det, men vi märker det även på eleverna i skolan, nu när vi äntligen fått fläktar dit, att de gånger strömmer gått och fläktarna inte funkar är jobbiga för eleverna också. De är vana klimatet på ett sätt som vi inte är, absolut, men 35 grader och fukt är jobbigt för alla människor, det kommer man bara inte ifrån.
Och inte alla har heller radio, telefon, TV eller tillgång till internet, men många träffas tillsammans och delar, det drabbas utan el. Möjligheten att följa med i nyheter och annat som sprids via medier. De som förvarar mat kallt i kylskåp drabbas i att bakterier kommer till de livsmedel som av och till förlorar kyla, om och om igen.

Och det innebär också inget rinnande vatten. Inte många lokalbor som har det heller, men jag har lärt mig att många med företag drabbas på detta sätt. Och hur priser på mat och bensin ökar, när tillgången på vissa varor blir sämre. Gatlyktor finns oftast inte ute i allmänheten, så där ses liten skillnad, då de få som finns för det mesta inte funkar ändå.

Det värsta när elen försvinner är att man aldrig vet när den kommer tillbaks. Handlar det om en timma, två? En dag? Eller blir det som det blev 2010 när hela strömkabeln till fastlandet brast sönder och samman och det var total blackout från el under 3 hela månader. 90 dagar. Från december till mars. Det är högsäsong, men inga turister kom då, förstås. Och det drabbar ön också, eftersom turism betyder inkomst för många.
Dock är det för det mesta så att hotellen inte står strömlösa, faktiskt, för de har sina generatorer som back up och har råd att betala dieseln för att driva dom. Detsamma gäller inte för lokalbor.

Och det finns en sådan tyngd i det faktumet, om vi nu ska återgå till verkligheten lokalt. Och det är att det här är ett samhälle med väldigt bristfällig infrastruktur. Och att det heller inte satsats på och investerats i modern och hållbar energiförsörjning... Och att många personer även i den frågan känner att nyckeln till lösningen är att vänta på bistånd och hjälp utifrån. För att det inte finns någon riktig tilltro till den egna ledningen och de egna krafterna. Tillbaks till det jag tidigare varit inne på, om medfödd hjälplöshet och passivitet.

Allt har liksom stannat upp i ett krampaktigt andetag. En evig väntan på förnyelsen och löningen. 

Fast mitt i allt finns också en acceptans som inte ska glömmas, trots allt missnöje folk känner, och det är att "This is Africa". Som att det förklarar allt.
Jag har hört så många säga det.
Normaliseringsprocesen har fått folket här att nöja sig med mindre än de förtjänar. För de tänker att det "bara är så", och alltid kommer vara det.

Kanske så är det också svårt att sakna något som man aldrig haft. Jag vet inte. Jag bara noterar, och spekulerar.

// Daniela


Innan klockan slagit åtta.

Det är morgon i Makunduchi. Jag sitter i den solblekta hängmattan och äter en mango och dricker blaskkaffe medan luften långsamt blir hetare. Jag hoppar upp på min rostiga gamla cykel som fastnat på den trögaste växeln och vars däck långsamt pyser ut sin luft och tar de första utav de cirka 600 tramptag som tar mig ut på den asfalterade vägen som leder till skolan. Lervägen dit, fylld med grus och sten lämnar mer att önska. Indiska oceanen till vänster om mig står i ebb och fiskarna är på väg tillbaka in med dagens fångst.

Solen bränner redan i nacken fast klockan inte slagit åtta. Det är vindstilla. Idag blir en varm dag. Svetten tränger sig fram på bröstet. Rinner längs med magen under min långa klänning. På vägen möter jag gamla kvinnor, rynkiga, smala, starka, märkta av solen. Klädda i tusentals färger, i kangas – ”the voice of women” – bär de hinkar med sjögräs på huvudet. De går långsamt. Pole pole. Hamna Haraka. Jag säger ”shikamoo”. De ler och svarar ”marahaba”. Magra kor och getter samsas om den lilla föda som finns kvar efter en lång tid av torka – Makunduchi längtar efter det afrikanska regnet som inte liknar något annat.

Jag cyklar förbi byggarbetarna, de ser ut som vita spöken, färgade av stendammet där de för hand slår sönder stenar och sedan maler till grus i en gammal rostig maskin. Jag cyklar förbi restaurangen som är täckt med flyers av lokala politiker – där männen sitter och dricker sin frukost - uji – en slags välling som tar ett dygn att koka. Bredvid dem tvättar några sina bilar – var och en med sitt eget budskap – kubwa lijalo-  ”great things will happen”.

Träden på sidorna av vägen gör som naturen gör bäst – tar tillbaka det som först tillhörde den och växer ihop i sina kronor. Tar långsamt över det som människan förstört. Höns sprätter i jorden. Kycklingar följer pipande sin mamma.  

Jag cyklar förbi polisen som sitter vakt på sin stubbe utanför polishuset. I Koba har morgonen  vaknat. De enorma miti ulaya-träden skänker skugga och bildar en uråldrig mötesplats. Atmosfären doftar sött av jackfruit och daladalan in till Stone Town fylls med fler passagerare än som får plats. De små butikerna öppnar en efter en.  En man förbereder kycklingspett på grillen. En kvinna ingredienserna till urojo - den tradtonella soppan - och en lokal handlare lägger prydligt upp nyskördade tomater, passionsfrukt, okra och rödlök i grupper om fem och fem. En kvinna sopar utanför sin butik. Någon eldar. Det ryker och doftar brända löv. 

Under ett träd sitter sju män i sina Kufia – en traditionell hatt som mer liknar ett konstverk och som kvinnorna syr för hand i vad som tar tre till fyra månader. De hälsar mig ”välkommen” – Karibu - för hundrade gången i ordningen. ”Feel welcome, feel free, feel at home. Because this is your home now” – en fras jag fått höra så många gånger och som fortfarande värmer mitt hjärta.

Jag cyklar förbi mannen i den rostiga rullstolen med tre hjul, de tre kvinnorna som stigit upp tidigt och lagat kachori och sambusa som de säljer från vägkanten. Fem stycken kostar inte ens två kronor. Det doftar nybakad chapati från det lilla bageriet och den lilla flickan i huset mitt emot skriker jambo! jambo! jambo! och vinkar till mig med båda händerna tills jag cyklat ifrån henne så långt att hon inte längre ser mig.

Cykelverkstan är redan öppen.  Den består av ett gäng gamla däck som används som stolar och en cykel som hänger upp och ner i ett träd. Barn springer längs med vägen i sina skoluniformer med ryggsäckar större än dem själva. Kvinnor vilar i skuggan framför sina stenhus efter morgonens bestyr. Lastbilar kör alldeles för fort förbi så att dammet yr i luften. Männen som står upp bak i lasten skriker - habari asubuhi? - hur har din morgon varit? och jag skriker nzuri sana - mycket bra - efter dem. Moskéns dörrar står öppna. Signalen som indikerar att fisken är klar för försäljning ljuder.

Jag kommer fram till skolan och parkerar cykeln på vår innergård. ”The future is female” och ”Education is power for women” står skrivet i över väggarna. Jorden är röd. Bananerna snart mogna. Himlen blåare. Det gröna grönare. Vinden ljuvligare. Tjejerna är ett hav bestående av tusen färger.

Skolan saknar stolar. Vi sätter oss i en ring på golvet på den gamla luggslitna mattan framför den svarta tavlan som gått sönder fler gånger än den lagats. 

Klockan slår åtta. Framtiden finns.

// Sofia Forsén 

 

Lov, regnperiod & insekter.




Idag är det exakt två veckor sedan sportlovet började och det är exakt sex veckor som vi har kvar här på Zanzibar. Det är blandade känslor i Pamojahouse över tiden som vi har kvar här. Somliga har hemlängtan och hoppas på att de kvarstående veckorna ska gå fort. Andra tycker att tiden har gått alldeles för fort och hoppas på det motsatta. 

Vårt lov har varit fantastiskt och välbehövligt för oss alla! Det är ny energi i Pamojahouse även om de flesta hade behövt semester efter semestern. Mitt lov spenderades i ett svalare Tanzania med några från klassen. Det var inte dumt det!

Regnperiod har startat hos oss= Himlen förvandlas till en dusch med grym stråle som skapar floder och sjöar= Det tar längre tid för våran tvätt att torka. MEN det betyder även att det blir några grader svalare. Vilket jag är tacksam över. Jag sover bättre, det är lättare att träna och jag blir piggare av luften. 

Även om regnperioden har gjort makundushi några få grader svalare så tycker insekterna att det har blivit för kallt att bo utomhus. De har alltså bestämt sig för att flytta in till oss. Ja, vi ska göra vårt bästa att utrota dem från Pamojahouse med hjälp av insektspray, mohaha....
Btw har det flyttat in en tusenfoting i min säng. (Tusenfotingar här är mycket större än dem i Sverige plus så bitts dem) kan inte säga att jag har sovit tryggt och gott de senaste nätterna.

((Dags för positivahörnan: Skolan har varit superbra med innehåll av både entreprenörskap och övningar 
Hur en blir bättre på att framföra sina åsikter.)) 

// En trött Marie