Ett hemma.

I lördags hade vi varit här på Zanzibar i fem veckor. Fem veckor är kort tid räknat i tid men i intryck, erfarenheter och upplevelser är det lång tid. Många rutiner som i början var nya och ovana har nu blivit vardagliga, andra saker är svårare att vänja sig vid. Vi acklimatiserar oss gradvis till värmen och kulturen. Alla på sitt egna vis. Vi lär oss fraser på swahili, hur vi ska hälsa på olika personer, hur mycket vatten vi behöver dricka utan att bli uttorkade och hur vi läker allt ifrån diarré, öroninflammation och solbränna till myggbett och förkylningar.  Sakta men säkert blir Makunduchi ett hem för oss, en plats där vi kan känna tillhörighet. Jag försöker beskriva känslan men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Orden är svåra att hitta. Hur beskriver man något med kärlek utan att förgylla och förstärka stereotyper? För somliga morgnar när jag cyklar till skolan längs de slingriga grusvägarna känner jag mig hemma. Jag känner en tillhörighet till den här ön och den lilla byn Makunduchi där vi bor. Till människorna jag möter och hälsar på med olika hälsningsfraser. Till korna som blockerar vägen och hönsen som letar mask i en lövhög. Till kvinnorna som bär rissäckar på huvudet och männen påväg till jobbet. Till doften av eld, avlopp och chapati. Jag känner en tillhörighet i alla smakupplevelser. Kryddat ris, mango och böngrytor. Jag känner mig hemma i vårt hus, på stranden och i skolan bland eleverna. På hemvägen handlar jag mangos, avokados och frökakor och det känns lätt, vanligt, vardagligt. Men en del morgnar känner jag mig som en främling. Hälsningsfraserna på swahili kommer ut fel, svetten slutar aldrig rinna efter uppförsbacken och korna vägrar flytta på sig från vägen. Någon ropar Mzungo (viting) efter mig och de nyfikna blickarna känns inte längre oskuldsfulla utan mer påträngande. Ibland känns hemma långt bort. Jag längtar efter att frysa, duscha i varmvatten, äta mammas mat och krama saknade personer. Jag drömmer om att handla havregryn på Coop och somna i ett svalt rum. Ibland är det svårt att orka engagera sig, svårt att hitta gnistan och desto lättare att önska att tiden ska gå fortare och bara bli arg på de olika samhällsstrukturer som vi dagligen stöter på. Men så finns det som tur är sådant som lindrar längtan och får en att hitta gnistan igen. Som att förra veckan hittade jag havregryn på marknaden och kan äta gröt till frukost. Som att imorse doftade det regn och jag fick en blomma av Maja. Som att äta en perfekt mogen mango. Som eleverna. Framförallt. Att se allt de lär sig. Även om det ibland tar en hel lektion att beskriva vad glaciärer är och sedan efteråt med nöd och näppe fått någon att förstå vad snö är. Det är ju fortfarande framsteg och någonstans så är ett halvt steg framåt kanske bättre än inget alls. Att tänka att vi ska åstadkomma stora mirakel, skapa fred på jorden och att det ska vara smärtfritt är kanske att vara optimistiskt och utopiskt. Men känslan av att ha sått ett frö i någon, en liten, liten tanke, ett ord eller en känsla om att vilja förändra i det lilla, den känslan är oslagbar och övervinner allt. Då är jag hemma.

Kram,

Måna

Vårt fysiska hem. Pamoja-house. En sällsamt sällsynt mulen dag.
En rafiki (kompis) påväg till skolan.
För några veckor sedan målade vi väggarna på skolan.
Då var det svårt att bli något annat än peppad.

Zanzibar-time



En vän frågade mig om det är som jag tänkt mig att vara här. Det är det inte. Det är allt annat och lite till. Allting är mycket verkligare än vad jag hade föreställt mig när jag satt hemma i Sverige och drömde mig bort. Vi lever i ett paradis. Några meter ifrån indiska oceanen. Den tropiska hettan har tagit oss alla med storm, mer eller mindre. Varje dag är kantad av svettattacker, värmeutslag och eftersvettningar. Vi dricker resorb på längden, bredden, tvären och ändå får vi vätskebrist. Och varje dag möts vi av kulturkrockar, vissa små, andra mer påtagliga. Som det här med tiden. På Zanzibar stressar en inte. Här har allting sin tid. Finns det bara en förklaring till förseningen så är du förlåten. Om du bokat in en träff med någon klockan sexton kan denna träff lika gärna ske klockan arton, och det är inget konstigt med det. Stress som koncept verkar heller inte existera. Att röra sig framåt gör en i sakta mak, ett steg i taget och beställer du en maträtt på en restaurang så är det inget konstigt om du får vänta i en timme på din vegetariska paj. Det kallas Zanzibar-time. Att tiden är rörlig och inte så nogräknad. Det fascinerar mig ungefär lika mycket som det skrämmer och förundrar mig. Jag är bra på att stressa. Skynda. Springa mot målet. Men det är som att det inte fungerar här. Om något ska göras ordentligt så behöver det tid. Om du hjälper en vän så stressar du inte till mötet med nästa vän utan du tar dig tid att dricka en kopp kaffe med en tredje vän på vägen. Och det går inte att skynda när du cyklar till skolan för då kommer du fram alldeles genomsvettig och utmattad. Att skynda långsamt vinner du på. Manjana, manjana. Jag påminner mig själv varje dag, ibland flera gånger om dagen. Kanske är Zanzibar-time det bästa som kunde hänt mig. 

Allt gott,

Måna

Att handla mat i Town är skoj!

Varje söndag åker vårt kära allt i allo och kaka (bror på swahili) Eminem till Stone Town för att handla mat åt oss inför kommande vecka, tillsammans med vår kock Abdullah samt några elever. I söndags fick jag tränga mig i bilen tillsammans med Jessica, Kim och Emmy samt Emmys make (ni minns väl att det blev bröllop i Kiruna under vår sista vecka där?), plus diverse släktingar och bekanta till våra kära zanzibaniarer. Kanske vill ni ta en titt på vår dag?
 
Vi åkte hemifrån ungefär 07:40, och väl i Stone Town (*) parkerade vi bilen för ett litet tag för att gå och köpa lite bröd till frukost. Inne i restaurangen stötte jag och Jessica på en lokal man som började snacka svenska med oss, och det visade sig att han bodde i Stockholm en del av året!
 
Medan Eminem, iklädd en av sina konstiga t-shirts, handlade grejer i en liten butik passade Abdullah på att posea lite!
 
 
Kim och jag besökte apoteket runt hörnet där vi införskaffade malariatabletter till Kim och till min stora lycka hittade jag även deodorant! Sedan mötte vi upp de andra och passerade den fantastiska och illaluktande fiskmarknaden på väg till bilen.
 
Next stop: supermarket! Där fanns det riktiga chips (är så less på Pringles som finns här och var i Makunduchi, och kanske framförallt något traumatiserad av filmen som visar hur de där mjölchipsen faktiskt tillverkas...) och en glad Siimo (Emmys make alltså)!
 
Medan vi handlade, fick bilen värma sig i solen. Inte särskilt skönt för oss, då utetemperaturen redan var över +30°C..
 
Efter att vi i brådska rusade ut ur supermarket ("no polepole now, this is a supermarket which means we have to be super fast" - Eminem låtsades ha missförstått varför de kallas för supermarkets..) så körde vi till en restaurang, som inte hade öppnat än. Därmed tog vi en prommis till stranden, där vi snackade ett ämne som Eminem inte riktigt var lika villig att prata om som vi i klassen: kondomanvändning!
 
Älskar att vi i vår klass blir som eld, flamma och lågor så fort någon yttrar en åsikt som tyder på att kvinnoförtryck nu bara råkar vara en del av kulturen eller traditioner, eller av en annan anledning helt acceptabelt. Faktumet att både Eminem och Siimo är muslimer gjorde också dagens diskussioner rörande kultur och/eller religion lite extra spännande: precis som kristendom, är inte islam heller svart på vitt; det går att tolka koranen på många olika sätt, vilket också påverkar hur olika muslimer tänker på olika sätt. Vissa ifrågasätter också sina heliga texter mer än andra, och speciellt då är det faktiskt riktigt lärorikt att lyssna på två muslimer som diskuterar koran och religion!
 
Efter diskussionsstunden blev det lunch! Det var högst oklart vilka som fick de rätter som de hade beställt, men alla fick i sig gott mat i alla fall, och det är väl det viktigaste!
 
Efter lunchen bar resan ännu en gång vidare med bilen, mot destination unknown. Eminem var i vanlig stil inte alltför sparsam med tutan..
 
Sedan blev det dags för den roligaste delen av dagen, som jag sett mest fram emot: den stora, folkfyllda, lokala matmarknaden! Och ja, folk var nog inte det enda som marknaden var fylld av..
 
 
 
Det hängde små kryddpåsar från taket; enorma säckar proppfyllda med bönor, frön och spannmål stod längs de trånga gångarna.
 
 
Tomater och lök i högar, morötter i stora korgar, lime och paprika prydligt utställda på tomma säckar sträckta över golvet, och en hel del saker som man inte ens visste vad de var för något.
 
 
Ibland fick Eminem syn på kameran riktad mot sig... Stackars Abdullah, han fick stå ut med mycket den dagen!
 
En del folk bad mig att inte fotografera dem, vilket jag självklart fick respektera, medan andra bad om att få vara med på bild - roligt, och något som knappast skulle hända i Sverige!
 
Eminem och Abdullah valde de finaste tomaterna åt oss, och andra råvaror också såklart. Vi hjälpte mest bara till att bära på redan inhandlade varor.
 
Fast ibland hamnade jag efter de andra på grund av att jag hoppade runt med min kamera.. Så då fick jag vänta på att de andra skulle komma tillbaka, samtidigt som jag fick öva mina nästantill oexisterande swahili-skills med några nyfikna. 
 
Pyttelillesmå katter kunde man också stöta på på marknaden. Tänker att katterna väl hjälper till för att hålla råttor borta?
 
Här också en snabb bild på marknaden från andra sidan vägen.
 
Sedan var det dags att köra hemåt igen, med rätt så full bagageuttrymme och vattenmeloner under sätet!
 
Väl hemma slängde vi in grejerna i köket, och då var det slut på det äventyret - för denna gång!
 
* det tar väl något över en timme att köra? Jag har tappat all min tidsuppfattning här nere! Solen får fungera som klocka nuförtiden, och därmed känner jag till två olika klockslag: 6:45 när solen går upp, och 19:00 när solen ramlar ner - sen eftermiddag är det när skuggorna har blivit lite mjukare och den hettande solen något snällare. Annars liver jag i lycklig ovetande när det gäller klockan!
 
Åh om man bara kunde leva i lika lycklig ovetande gällande nyhetsfronten, men det går tyvärr inte - fast samtidigt är det ju därför också vår klass har samlats ihop: för att vi vill djupdyga i mänskliga rättigheter, kämpa för de och sprida kunskapen vidare!
 
Okej dags att avsluta nu punkt slut hejdå!
Med lyckliga hälsningar från värmen: Maija